För en del kan söndagens valvaka innebära rejält stresspåslag och ett nästan tvångsmässigt informationssökande.
Psykologen Siri Helle tipsar om hur du bäst tar dig igenom kvällen, oavsett vilken valvaketyp du är.
För en del kan söndagens valvaka innebära rejält stresspåslag och ett nästan tvångsmässigt informationssökande.
Psykologen Siri Helle tipsar om hur du bäst tar dig igenom kvällen, oavsett vilken valvaketyp du är.
När vallokalerna stänger drar valvakorna i gång – på tv, i vallokaler, i sociala medietrådar och hemma i sofforna. Och i takt med att siffrorna börjar trilla in och staplarna svänger, gör känslorna också det.
Psykologen Siri Helle liknar valvakan vid att följa en VM-match eller någon annan avgörande tävling.
– Undersökningar visar att människor blir uppjagade på samma sätt. I flera studier har man sett att fler söker vård för hjärtinfarkt både efter valnätter och efter viktiga straffläggningar i fotboll. Det som avgör är hur känslomässigt investerad man är – och hur jämnt loppet är.
En situation där vi är emotionellt engagerade, men själva har liten möjlighet att helt avgöra utfallet, är en perfekt grogrund för stresspåslag. Som en valvaka. Vi sitter där med hjärtklappning i soffan, men kan inte göra något åt siffrorna som trillar in.
– Det som händer i kroppen är att den går in i beredskap, alltså i fight or flight-läge. Det utsöndras kortisol och andra stresshormon men energin får inget utlopp. Så sitter man där, spänd som en fjäder, säger Siri Helle.
Även den som från början inte är särskilt engagerad kan dras med när spänningen stiger och mandaten hoppar fram och tillbaka på skärmen.
– Så som valvakor är upplagda blir det ofta en vi mot dem-känsla. Det känns nästan som att man sitter och hejar på sitt fotbollslag. Man har sin identitet i det där. Det kanske inte ens handlar så mycket om Sveriges framtid, utan mer om: kommer mitt lag att vinna?
När kroppens sympatiska nervsystem gör sig redo att hantera hot ökar vår avsökning av omvärlden. Vi vill ha information från alla möjliga håll för att vara beredda. För våra förfäder handlade det kanske om att leta spår och lyssna efter faror. För oss tar det sig troligare uttryck i att sitta med telefonen i ena handen, två chattrådar igång, tv-valvakan på och Valmyndighetens sajt på ständig uppdatering.
– Att söka information är en sak vi faktiskt kan göra. Och det är då man kan fastna, det blir som en ond cirkel, man måste ha mer information och blir ännu mer stressad, tills man helt går i spinn.
Om känslorna tar över där hemma och pappa eller mamma plötsligt börjar hojta åt tv:n och svära om att nu går landet åt helvete finns risk att hushållets yngre medlemmar blir oroliga. Det är okej enligt Siri Helle – så länge man förklarar vad som händer.
– Barn är väldigt bra på att snappa upp om det finns spänningar i luften. Och det är lätt att det känns obehagligt om man inte förstår vad det beror på. Men om man säger: ”Pappa är arg på ett nyhetsprogram, inte på dig.” Då kan man härja ganska mycket utan att barnen tar åt sig.
Hur gör man om man är flera som valvakar tillsammans – kompisar eller släktingar med olika politiska preferenser – och den ömsesidiga förståelse som fanns i början av kvällen börjar prövas ju längre tiden går?
– Där är det klokt att tänka till på förhand. Bör vi verkligen titta på valvakan ihop? Om man vet att mannen i det där paret och jag ofta hamnar i luven på varandra, då kan valvakan bli det som får bägaren att rinna över.
Efter en lång valnatt kommer obönhörligen valnattsbaksmällan. Hur hanterar man verkligheten dagen efter?
Om det gått ens egen väg, är det okej att gå runt på stan och flina och high-fiva åt alla?
– Där kan man väl försöka vara lite socialt smidig. Visst kan man high-fiva sina partikompisar. Men man kan ju också tänka på att ungefär halva befolkningen är besvikna. Gyllene regeln gäller tycker jag – behandla andra som du själv hade velat bli behandlad.
För den som själv känner besvikelsens tyngd som en blöt filt över måndagen har psykologen tröstande ord.
– Den goda nyheten är att vi har en psykologisk tendens att överskatta hur dåligt något kommer bli. Vi tänker att nu kommer vårt land gå åt pipsvängen. Det kallas affective forecasting på engelska, eller känslomässiga prognoser. Vi tror att en händelse ska påverka vårt välmående mycket mer och under längre tid än vad den faktiskt gör.
Så du kan trösta dig med att den där ödesmättade känslan du kanske har klockan två på natten – den stämmer nog inte.
– Och är det någonting du är upprörd över kan ju det vara ett startskott för politiskt engagemang. Inte vara ett scrolltroll utan att faktiskt engagera dig på något sätt som känns meningsfullt, tillägger Siri Helle.