Vi lever i ett samhälle där det har blivit normaliserat och accepterat att uttrycka sin avsky gentemot olika grupper: invandrare, muslimer, judar, homosexuella, transsexuella, de som har en annan kulturell, religiös, politisk och/eller språklig bakgrund än jag själv; i grunden gentemot alla personer som jag föreställer mig inte är som jag, som inte har samma ursprung som jag.
Man utgår från att medlemmarna i vad man betraktar som en enhetlig grupp är lika och att denna antagna likhet är anledningen till det berättigade avståndstagandet. Särskiljandet, söndringen och polariseringen av olikheten har kommit att bli legio.
Var finns tilltron till det gemensamma? Var hittar vi förmågan till att överskrida; att gå bortom det omedelbara; att hitta fram till det gemensamma; till det som vi delar, det som förenar oss, till känslan av samhörighet som ger oss förutsättningar för att skapa ett samhälle?
Jag återvänder till den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer. I ”Vernunft im Zeitalter der Wissenschaft” (1976) (svensk översättning 1988 av Thomas Olsson ”Förnuftet i vetenskapens tidsålder” ), tar Gadamer upp några relevanta frågor, bland annat genom att belysa institutionens betydelse för den samhälleliga gemenskapen.
Denna försoning är den hegelska dialektikens innersta kärna.
Han hänvisar i några passager till den tyske filosofen Wilhelm Friedrich Hegel, som pekar ut att varje bindning genom vänskap eller kärlek innehåller en substantiell gemenskap, som låter sig beskrivas begreppsligt genom det ömsesidiga erkännandets dialektik.
En av Hegels stora förtjänster, betonar Gadamer, är att han övertygande argumenterade för att familj, samhälle och stat har en och samma rot, nämligen övervinnandet och överskridandet av vad han kallade den subjektiva anden. Det handlar om den enskilde individens medvetande, som överges till förmån för ett gemensamt medvetande, vilket förutsätter ett ömsesidigt erkännande.
Individen drabbas av något högre än honom eller henne själv, av en inre övertygelse om gemenskapens fundamentala betydelse. Det blir då möjligt att ge upp det enskilda för det gemensamma. Detta upphävande utgör gemenskapens förutsättning.
Vad gör den allt mer utbredda individualismen med våra möjligheter att tro på institutionerna; eller att tjäna någon eller någonting annat än oss själva? Det uppstår ingen vänskap, inget kärleksförhållande, ingen samhörighet, utan att det inre förtroendet mellan människorna ges utrymme att växa genom striden och försoningen. Denna försoning är den hegelska dialektikens innersta kärna.
Erkännandet och accepterandet av olikheten är det som möjliggör gemenskapen.
Det är angeläget att förstå att vi måste göra en ansträngning för att flytta fram våra positioner. Det handlar inte om vi och dom; det gäller den gemensamma framtiden och att vi behöver försona oss med vårt öde. Vi har en historia som innehåller såväl destruktiva som konstruktiva moment och krafter; vi måste ta stöd i det som gjort det möjligt att bevara vår anständighet.
Erkännandet och accepterandet av olikheten är det som möjliggör gemenskapen. Det handlar om att vilja och våga lära känna och att ta del av det annorlunda och okända.
Dominique de Villepin, den språkligt elegante franske politikern, diplomaten och författaren som var premiärminister från 2005 till 2007, betonar upprepade gånger under september månad att den avgörande frågan handlar om hur vi ska bidraga till det gemensamma. Detta förhållningssätt är fundamentet i La République Française, där den politiska makten tillhör folket och inte kungen.
Den franska republiken vilar idag på principen om frihet, jämlikhet och broderskap (Liberté, Égalité, Fraternité). Mottot har sitt ursprung i den franska revolutionen från 1789. Det har under snart 240 år varit en ledstjärna i strävan efter ett mer fungerande samhälle för så många som möjligt.
Intellektuella, från liberaler till franska socialister, har en instinktiv och självklar motvilja mot rasismen.
Men denna strävan, sammanfattade i ledorden, har alltid samtidigt varit hotad. Vichyregimen, som styrde Frankrike under andra världskriget mellan 1940 och 1944, och samarbetade med Nazityskland, ersatte under det barbariska kriget de ursprungliga slagorden med Arbete, familj, fädernesland (Travail, Famille, Patrie). Nazismen besegrades militärt och devisen – Liberté, Égalité, Fraternité – skrevs in för första gången i den franska konstitutionen 1946.
De tre stolta orden har en inkluderande udd som överskrider nationalstaten och skyddar människans okränkbarhet. Orden återfinns på ett stort antal franska myndighetsbyggnader liksom på de franska euromynten.
I det nuvarande Frankrike påminns vi alltför ofta om rasistiska övergrepp och brott mot den judiska populationen, mot muslimerna, mot dem som har ett, som man säger, utomeuropeiskt ursprung; inte minst mot dem med ett afrikanskt sådant.
Det finns också politiska strömningar som talar föraktfullt om dessa grupper. De franska högernationalisterna, ledda av Jordan Bardella, född 1995, och av Marine le Pen, advokat och född 1968, har inte sällan en nedlåtande attityd, stundtals maskerad, gentemot dem som inte tillhör ”det riktiga Frankrike” – la vraie France. Deras inflytande är betydande och dessutom växande. Inte minst på den franska landsbygden har deras föreställningar fallit i god jord.
Men det finns också ett motstånd i Frankrike. Det finns en okuvlig politisk kraft inom republiken som vill försvara respekten för den enskilda människan oberoende av dess ursprung. Intellektuella, från liberaler till franska socialister, har en instinktiv och självklar motvilja mot rasismen. Vi får inte heller glömma att en betydande del av det franska folket är främmande inför att ta avstånd från dem som har en annan härkomst.
Situationen i Tyskland är bekymmersam och AfD är inget alternativ.
Resultatet i delstatsvalet i Sachsen-Anhalt i början av september där det tyska högerpopulistiska och nationalistiska AfD (Alternative für Deutschland) fick över 43 procent och blev det överlägset största partiet inger inte hopp, utan snarare oro. Situationen i Tyskland är bekymmersam och AfD är inget alternativ.
Jag tror att det är rimligt att påstå att vår civilisation befinner sig i en period av kris med avseende på tro, livskraft, gemenskap och mening. De demokratiska och institutionella strukturerna i västvärlden är drabbade. Den tilltro som vi en gång har haft till vad man skulle kunna kalla ett hållbart samhälle med en strävan efter rättvisa, en respekt för varje individ, en möjlighet för den enskilde att gå sin väg, ett accepterande av olikheten, en vitaliserande politisk diskussion och en övertygelse om individens möjligheter att skapa en framtid, känns betänkligt svag.
Vi går till valurnorna snart och Sverige står inför samma utmaningar som övriga länder i Europa; ett val som inte bör handla om att göra Sverige till Sverige igen. Bakom det till synes oskyldiga aktuella mottot döljer sig intolerans, ofruktbar nostalgi och likriktning.
Det borde föras en politik som med respekt och känsla tar hänsyn till det förändrade landskap som oåterkalleligt är vårt; en politik som med klokskap förstår att beakta vår historia innebär att ge plats åt förändrade levnadsmönster och att de som lever i vårt land bereds möjligheten att utforma sitt liv inom de gränser som gäller oss alla.
Olikheten har en potential att berika: Låt oss tillsammans göra en ansträngning för att det gemensamma ställs i främsta rummet.