Våra politiker har idogt ridit spärr för att hålla världens viktigaste frågor borta från valrörelsen, som Andreas Cervenka förtjänstfullt påpekade häromdagen.
Det största hålet är säkerhetspolitiken.
Det är konstigt, eftersom småsakerna som politikerna envisas med att tjafsa om bleknar i jämförelse med de enorma utmaningar nästa mandatperiod kommer att domineras av.
Det slopade karensavdraget S vill ha kan kosta staten 5-6 miljarder kronor. M:s avgiftsfria förskola 10 miljarder.
Samtidigt har 300 miljarder kronor till försvaret redan börjat lånas upp, utan att en enda politiker ens andats en trovärdig tanke om hur pengarna ska betalas tillbaka.
Än värre: Inget tyder på att det räcker.
Försvaret ska enligt plan kosta minst 40 miljarder kronor mer 2030 än i år och 160 miljarder kronor mer än 2020 – men Försvarsmaktens bedömning är att inte ens det täcker behoven.
Samtidigt kommer Ukrainas behov av hjälp inte att avta.
Snarare tvärtom.
Donald Trumps vilsna fredstrevanden till trots trappas kriget i Ukraina nu upp.
Både Ryssland och Ukraina har flyttat sina krig bortom fronten, in på djupet av motståndarens territorium.
Ukraina genomförde i augusti de kraftigaste luftangreppen på Rysslands djup sedan kriget började. Genom att störa flygtrafiken och slå mot fabriker, oljeinfrastruktur och lager är planen uppenbart att höja krigets politiska kostnader för Vladimir Putin, och göra honom mer benägen att sluta fred.
De omedelbara effekterna – bränslebrist och långa köer till de få mackar som haft soppa att sälja – har vi redan sett. Det långsiktiga utfallet är mer osäkert.
Samtidigt fokuserar Ryssland allt mer på att bomba Ukraina till kapitulation, och har trappat upp sina terrorliknande robot- och drönarangrepp, ofta mot utpräglat civila mål. Till vintern kommer försöken att förstöra Ukrainas energisystem återigen intensifieras.
I denna kraftmätning har Putin tyvärr två fördelar.
Den första är politisk.
En konsoliderad auktoritär regim kan vara uthållig, och förflytta mycket lidande till sin befolkning, utan att dess grepp om makten skakas. Det har inte minst Iran i närtid visat – och Kremls förmåga till intern repression är mycket större än mullornas.
Den andra är resurser.
Eric Schmidt, Googles förre vd, kom tillbaka från sin senaste resa till Ukraina mer orolig än tidigare.
Hittills har Ukraina kunnat hålla jämna steg med Rysslands överlägsna resurser genom snabbare teknisk innovation och anpassning, menar han.
Men nu ökar Rysslands egen innovationstakt snabbt, samtidigt som mer och mer av samhällets samlade kraft mosas ner i krigets köttkvarn. Nya jetdrivna Shahed-drönare, mycket snabbare än de gamla propellerdrivna, utmanar Ukrainas luftförsvar, och få eller inga Patriot-missiler går längre upp för att möta ryska ballistiska robotangrepp.
Schmidts slutsats är svårantastlig:
Vill väst inte att Ukraina förlorar måste man gemensamt mobilisera resurser nog att producera mer än Ryssland, och hänga i längre.
Det är inte gjort än.
Vad kommer notan att landa på?
Och var?
Efter att Donald Trump slaktade USA:s stöd har Europa har klivit fram på ett imponerande sätt, och faktiskt överträffat mina förväntningar. Lånet på 900 miljarder euro gick igenom, och nästan 7 miljarder dollar har gått till amerikanska vapen via PURL-initiativet, bland annat.
Men nu syns allt fler tecken på att sammanhållningen sviktar.
Krigsmotståndarna, som väljer underkastelse bara gasen är billig, är på frammarsch.
Högerextrema AFD:s valsuccé i Sachsen-Anhalt är bara det senaste och tydligaste exemplet.
I Sverige har vi redan bidragit över snittet, och uppslutningen för Ukraina är stor.
Det ska vi alla som hjälpt till – för det är verkligen vi alla – sträcka på ryggen och vara stolta över.
Tyvärr har vi inte ens nått början på slutet. Putin visar uppenbara tecken på att vilja eskalera. Risken att kriget sprider sig går inte att bortse ifrån.
Även om det inte sker behöver man inte vara överdrivet pessimistisk för att se hur de resurser vi sannolikt behöver spendera för att hålla Ryssland stången enkelt bränner alla andra behjärtansvärda satsningar till sot och aska.
Jag är inte säker på att valet att omsorgsfullt mörka det för befolkningen i efterhand kommer att framstå som särskilt klokt.