1. Så var Assadis debut
Det låg en förväntan i luften på nationalarenan. Första starten för Lucas Assadi. Gnagets nya tia, som ska se till att AIK inte bara kan kontra in mål – utan också nysta fram chanser mot ett mer samlat försvarsspel.
Första intrycket? Oerhört rörlig, lurig en mot en och bra på att göra sig spelbar. Till en början var han dock slafsig i inläggsspelet, slängde mest in bollen i straffområdet utan tydlig adress eller kvalitet.
Det gav dock en bisarr straff (målskytt Johan Hove) sedan domaren Erik Mattsson pekat på straffpunkten när Assadi med en liten yttersida träffat låret på Mattias Hellisdal. Ett overkligt domslut – inte minst i ljuset av vilka handssituationer som inte lett till straff den senaste tiden.
Efter det började chilenaren visa större kvalitet i spelet med bollen. Han fixade ett utmärkt läge till Linus Carlstrand och vek därefter själv in från kanten och skruvade ett lågt, hårt avslut som långe Elis Jäger sträckte ut hela kroppen för att mota bort. Efter paus tappade Assadi mycket kraft och kunde totalt sett bara kvittera ut ett godkänt betyg i startdebuten.
2. ”Är det verkligen mitt AIK?”
Ett brandskattat VSK, utan nyckelspelarna Herman Magnusson och Axel Taonsa, var alls inte dåligt. Första halvleken var totalt sett jämn, med ett visst övertag för AIK. Efter en inledande blygsel med ett onödigt lågt och passivt försvarsspel hade VSK-spelarna perioder av höga bollvinster tack vare sin säregna förmåga att likt blodhundar jaga rätt på ”sin” motståndare. Evighetsmaskinerna Simon Gefvert och Jonathan Karlsson var som vanligt både nyttiga och farliga på sina kanter.
Det vore överdrivet att beskriva AIK som ett renodlat kontringslag. Däremot har vi under sommaren noterat att José Riveiros manskap är som bäst när de får ställa om på motståndare och inte själva behöva driva spelet. Mot VSK fick de verkligen chansen att öva – med ytterst blandad framgång – på den sortens anfallsspel.
– Vi har över 70 procents bollinnehav. Är det verkligen mitt AIK jag ser?! utbrast gamle AIK-målvakten Budimir Janosevic när han intervjuades i pausen.
3. Hur länge håller sånt i sig?
Jag vet att många AIK:are är dödligt less på snacket om lagets uppenbara överprestation. Alltså den rättvisetabell som visade att Gnaget inför den här omgången hade tagit cirka 12 poäng mer än de ”borde”. Den allsvenska tabellen trumfar förstås alla sådana hypotetiska räkneövningar, men man kan samtidigt inte blunda för de underliggande siffrorna.
En enskild spelare har varit avgörande för att AIK överträffat sig själva den här säsongen: Kristoffer Nordfeldt. Han hade inför VSK-matchen stoppat 8,5 fler mål än vad han borde ha mäktat med – något ingen annan allsvensk målvakt är i närheten av. När man betänker hur många matcher som AIK vunnit med uddamålet inser man hur satans många tabellpoäng Nordfeldt ordnat för stockholmarna den här säsongen.
Men hur länge kan sånt egentligen hålla i sig?
4. AIK avförtrollades
I ett par veckor har jag fått intrycket att motståndarna nästan känt en skräck inför Kristoffer Nordfeldt. Karl Gunnarsson i VSK såg åtminstone livrädd ut. AIK misslyckades med en offsidefälla och Gunnarsson kom helt fri på Philips Bondes långa lyftning.
Han hade all tid i världen och man fick intrycket att Nordfeldt – i sitt livs form som 37-åring? – växte i storlek för varje meter som Gunnarsson närmade sig mål. När det var dags att avsluta såg VSK:aren ut att ha tappat allt självförtroende och blek i ansiktet stod han för ett icke-avslut av guds nåde.
Men Gunnarsson är inte ensam VSK:are som klubben hämtat från Ängelholm. Även finurlige Jens Magnusson kommer därifrån – och han led inte av samma oro som sin nordvästskånske kamrat. Yttern dansade in mot straffområdet och lirkade retfullt enkelt in kvitteringen vid Nordfeldts bortre stolpe.
Då var det som att AIK avförtrollades. Den flyt och medgång som AIK haft med sig i många matcher kastades tillbaka rakt i ansiktet på José Riveiro och hans spelare. För när VSK drog upp tempot i andra halvlek – en blandning av klokt kombinationsspel och sylvass direkthet – såg man skavankerna och bristerna i det som trots allt är ett skrangligt nybygge.
5. Fyra mål på 18 minuter – Rubin vann på knockout
Jens Magnusson drog upp matchens finaste anfall och ett hjälplöst AIK jagade skuggor. Bortalaget monterade metodiskt ner Gnaget innan innermittfältaren Mamadou Diagne, en av allsvenskans mest underskattade spelare, tryckte in bollen i mål.
AIK tappade all organisation. När Herve Matthys och Wilmer Olofsson plötsligt fick försvara med näsan mot mål – utan ett helt lag framför sig – såg de nästan smärtsamt hjälplösa ut. AIK var både virriga och vidöppna. Oj vad det saknas en riktigt pålitlig defensiv mittfältare. Ismet Lushaku skickade in trean bakom en svinförbannad Nordfeldt. En annan inhoppare, Abdelrahman Boudah, utökade till 4-1 sedan Simon Gefvert dragit upp ytterligare ett anfall.
Fyra insläppta mål på arton minuter… det var länge sedan man bevittnade ett sånt ras från ett allsvenskt topplag.
På andra sidan planen förtjänar VSK – som alltid är bra mot AIK – enormt beröm. Nykomlingarna är alltså sexa i tabellen, trots att de har allsvenskans yngsta snittålder på laget och dessutom tappat sin skyttekung under säsongen. Alexander Rubin står i skymundan för en av årets stora tränarprestationer i allsvenskan.
Rubin insåg direkt efter kvitteringsmålet hur skört hemmalaget var och satsade på ett modigt och offensivt trippelbyte. Det är inte ofta José Riveiro förlorar tränarduellen men den här lördagen vann Rubin på knockout.