Känner du till den heta striden mellan Flickorna och pojkarna? Vet du vilken minister som sjöng en egen fotbollslåt i Almedalen 2026? Kan du säga vad De fyras gäng gör i dag? Då har du som jag överdoserat svenska politikpoddar.
Om man vill höra journalister snacka svensk inrikespolitik släpps flera timmar i veckan. Minst sex stycken från Sveriges största nyhetsredaktioner.
Jag vet inte hur många som lyssnar, men jag antar att de är kattmynta för tidningsläsarna? För en dag fanns poddarna bara där, och de blir fler. Snälla baby, berätta mer för mig om hur Martin Melin kan bli minister.
Jag injicerar innehållet under mina lunchraster och när jag cyklar på gymmet. Och ja, jag vill höra vilka som är Sveriges mäktigaste politikerbarn under 10.
Hur fan hamnade vi här, för att citera Messiah Hallberg?
Men när valrörelsen 2026 når slutstrid undrar jag vad det egentligen är för värld som poddarna suger mig in i. Blir jag smartare, eller något helt annat?
Hur fan hamnade vi här, för att citera Messiah Hallberg?
”Det politiska spelet” var först ut 2014, en stabil och duktig produkt från Radiohuset. I tyngd av public service har DPS gjort opinionsundersökningar som vilka svenska partisympatisörer som dricker rödvin (moderater) och vilka som ser på Lyxfällan (sverigedemokrater).
Expressens ”Politikrummet” är vassast när det gäller partiskvaller, verkar ha en direktlina till Centerpartiets toppskikt och ungdomsförbundens tjatter, och har som specialintresse Liberalernas skakiga väg mot avgrunden.
SvD:s ”Politiken” står med en stadig fot i biblioteket och glömmer aldrig Tage Erlanders dagböcker och sexiga MUF-strider.
GP:s egen podd ”Makten”, som kom förra året, är det nyaste tillskottet.
Inför årets val handlar nästan allt om siffror och spel. Varför kramades Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson en gång till? Varför rasar S tio dagar före valet? Jag vet inte, kan vi vänta tio dagar?
Som konnässör dras jag istället till de utsökta detaljerna om partiernas “inre liv”. Vad sas av vem under en MUF-fest på Almedalen – vilken hämtmat åts när tjänstemän från V och C höll en hemlig middag 2024 (libanesiskt)? Är det illa att en kristdemokrat skiljer sig?
Jag får en nästan heltäckande tavla av vad svenska partipolitiker gör från morgon till kväll, och deras interna draman. Som bäst är det en tv-serie.
Partierna är små borttynande elitprojekt – eller töntprojekt – befolkade av före detta elevrådsordföranden.
Som scenerna från de berömda whiskynätterna på Tidö slott, eller turerna kring Håkan Juholts lögner om tomatodlingar. Statsvetare kan inte rekonstruera sånt, det kräver sömnlösa reportrar med rätt kontaktböcker som inte drar sig för att shotta med politiker ibland.
Problemet är inte vad journalisterna gör. De gör sitt jobb, att bevaka politiska djur.
Problemet är att något är riktigt skevt.
Boomen av politikpoddar sker samtidigt som en annan utveckling: politikerdjuren håller på att tyna bort. Mitt i poddruset får jag upp den obehagligt klara bilden: en allt större mängd gubbar i safarihjälm som bevakar den sista stackars levande pungvargen.
1979 hade riksdagspartierna 1,6 miljoner medlemmar, enligt deras egna siffror. Alltså jättemånga.
I dag är de bara ett par hundratusen – trots att vi har både fler partier och invånare. Tror inte jag känner någon som är öppet partiaktiv?
Mina farföräldrar var moderater in i själen, det såg man på farmors begravning som dominerades av högerpolitiker. Farmor föddes in i ett 30-tal när partierna organiserade stora intressegrupper, det var självklart att de hade scoutkårer och äktenskapsförmedling.
I dag vet jag inte om partiernas inre liv säger något om Sverige – eller om något över huvud taget.
Ja alltså – jag fattar att dagens konflikter om typ kärnkraft och straffskärpningar kommer från verkliga problem som syns på gatan. Men bilden jag får när jag andas ut efter ett svettigt poddmaraton, är att partierna är små borttynande elitprojekt – eller töntprojekt – befolkade av före detta elevrådsordföranden. Ju skarpare de blir belysta, desto mer syns de, ändå ser jag ingenting.
Har regeringen fått ner skjutningarna, eller var det något annat som hände? Vad tänker folk om att de fått sänkt skatt? Finns det kvar några studieförbund? Vad har allt det här med Sverige att göra?
En härlig lägereld, allsvenskan-skvaller för nördar.
Medieforskaren Marshall McLuhan lanserade tesen “mediet är budskapet”. Det betyder att det viktiga med till exempel en kvällstidning (för att ta ett uråldrigt exempel) inte är vad som står, utan dess form och egenskaper. Tv gynnar känslor. Poddar gynnar snack som aldrig tar slut, så det inte ska bli tyst – därför finns det alltid mer att säga.
Bete er, bilda er, bry er, sa Simona Mohamsson. Och ja, som bildad medelklass ska man bry sig om politik. Att lyssna på ”Det politiska spelet” visar att man bryr sig, utan att sitta i timmar och dega på partikansliet. Poddar är dessutom notoriskt svåra att dela på sociala medier, så istället får man snacka med sina kompisar. En härlig lägereld, allsvenskan-skvaller för nördar.
Men jag känner mig till slut inte bildad, jag känner mig smutsig, som om jag ser på katastrofporr. Jag upprepar, det är nog inte poddarnas fel – men världen de bevakar känns allt mer som en syrefri zon, där politikerna snart kommer behöva hyras in från någon konsultfirma.
Och medan jag injicerar timme efter timme, ömmar jag för partierna. Tempot som uppstått känns omöjligt att sänka.
Jag undrar hur det blir efter valet, kommer poddarna vara fler än partierna? Men obs, sen vill jag väldigt gärna höra vem som är otrogen med vem på Liberalernas sista (eller?) valvaka.
Jonatan Loxdal är frilansjournalist och radioproducent.