Jasmine Myras tredje album ”Where light settles” är årets hittills vackraste album.
Ju längre man tränger in i musiken desto tydligare framträder djupet och tyngden, tycker DN:s recensent Magnus Säll.
Jasmine Myras tredje album ”Where light settles” är årets hittills vackraste album.
Ju längre man tränger in i musiken desto tydligare framträder djupet och tyngden, tycker DN:s recensent Magnus Säll.
Jasmine Myra
”Where light settles”
(Gondwana/Playground)
Det är märkligt det här med tyngd och lätthet i musik.
Ta bara brittiska saxofonisten Jasmine Myras nya album. Hon omger sig med en orkester på fjorton musiker inklusive dirigent. Har man tillgång till den sortens effektiva maskineri brukar man vilja utnyttja det fullt ut, men inte Myra. Jag har sällan hört ett stort band låta så diskret och luftigt. Det påminner mest om en spetsgardin som stilla rör sig i ett öppet fönster.
Myras låtar verkar tunna, rentav banala, vid första genomlyssningen. Var finns motståndet? Men ju längre man tränger in i musiken desto tydligare framträder djupet och ja, tyngden.
Jasmine Myra kommer från Leeds men bor numera i London och ger ut sina skivor på Manchesterbaserade Gondwana Records. Som flera andra på bolaget skapar hon spiritual jazz med en dragning åt ambient, minimalism och folkmusik. Hon är knappa trettio men musiken på ”Where light settles” – titeln inspirerad av en dikt av Walt Whitman – tyder på betydligt längre livserfarenhet. Det är altsaxofonistens och bandledarens tredje album och hennes klart bästa hittills.
Hon ville skapa en skiva om hopp och de innerliga melodierna ger både tröst och lindring. När jag lyssnar tänker jag på Nala Sinephro, Harold Budd, Erik Satie och några av Van Morrisons mest meditativa 70-talsögonblick. De solon som förekommer är tillbakahållna och kortfattade. Myra litar helt på kompositionerna.
”Where light settles” är årets hittills vackraste album.
Bästa spår: ”Likeness and shadow”
Sara Aldén
”Force of nature”
(Prophone/Naxos)
Jazzvokalisten har utvecklat ett organiskt och sprudlande uttryck på sitt andra album.
Ilaria Capalbo
”The brightest sun”
(Bluenord Records)
Mångsidigt och vitalt album om moderskap. Från grunge-attack till drömska solon.
Per Texas Johansson
”Orkester Omnitonal på Musikaliska Kvarteret”
(Moserobie/Plugged)
Det bågnar och river om det här storbandet i gränslandet mellan modern konstmusik och jazz.
Läs fler skivrecensioner och om andra skivor som blivit månadens jazz