Ett skelett dyker ständigt upp i Per Gustavssons nya rimbok. Gustavsson författaren och Gustavsson illustratören kommer inte riktigt överens i ”Sömntåget”, menar Martin Hellström.
Bilderbok
Per Gustavsson
Sömntåget och andra nattliga verser
Natur & Kultur, från tre år
Nästan bara i barnlyrik finns rimmet kvar som ett fast element. Det är här och i sångtexter som det lever vidare, och ofta är det rimmet som gör bilderbokstexten till lyrik. Vore den orimmad och rytmisk på ett annat sätt än att ändelserna klingar likartat hade det kanske varit svårt att uppfatta texten som just dikt, särskilt då boken har ett uttalat tema och illustrationer som binder de olika dikterna samman.
Så är det i Per Gustavssons senaste lyriksamling ”Sömntåget”. Här är rimmen använda på ett naturligt och svängande sätt, och en detalj i illustrationerna håller urvalet samman– ett järnvägsspår som ibland leder vidare till nästa uppslag. Ibland, inte alltid, och det är en svaghet. Bildskaparen Per Gustavsson verkar ha velat binda samman fler av texterna än vad författaren Per Gustavsson (ja det är en och samma person) har tänkt sig.
Författaren har satt underrubriken ”Och andra nattliga verser” men illustratören har med järnvägsspåret bundit samman de tre första dikterna ”Först”, ”Hjärtat” och ”Saknad” så att det kan upplevas som tre kapitel i en prosaberättelse om vad som händer när man föds, när hjärtat slår, och när det slutar med det. Per Gustavsson låter oss få veta om livet men ställer sig frågande till vad som händer efter detta. Illustratören skojar till det och ett skelett möter upp intill spåret och utbrister i en pratbubbla: ”jag vet!”
Men författaren vet inte, och vi lämnas övergivna intill spåret. Den rakt igenom sorgliga dikten ”Saknad” följer, innan dikter med helt andra teman möter läsaren.
Det är heller inte helt lyckat att järnvägsspåret kommer tillbaka i dikterna som handlar om att det blir kväll, om att somna och vänta på en ny dag. Man minns ju hur förra tågresan slutade, med ett grinande skelett. Spåret dyker upp i dikten ”Kom med mig”, fortsätter framåt i ”Om solen” och i den avslutande ”Sömntåget”. På perrongen ses skelettet igen, och en vers som mer verkar handla om döden än om nattens timmar följer. Illustratören gör att man inte vågar tro på författaren som i sista versen skriver att ”det finns ingen fara alls” och ”vilan är vår vän”.
Kanske är tanken att inte alls skapa en trygg stämning vid läggningen, utan en osäkerhet på om man som barn verkligen kommer att vakna på morgonen. Om det är syftet, att sprida skräck och förvirring, då är ”Sömntåget” en perfekt bok för godnattstunden.