Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | SKOLAN
Av de nordiska länderna är det bara Sverige som tillämpar skolplikt utan reell möjlighet till undantag. I våra grannländer är det viktiga istället att barnen lär sig. Frågan om hur det ska gå till får föräldrarna besvara. Arrangemanget kallas läroplikt. Mycket talar för att även Sverige borde börja tillämpa läroplikt istället för skolplikt. En öppning skulle skapas för de som vantrivs i skolan att lära sig på andra sätt. Alternativa utbildningsvägar skulle kunna skapas för de som har kapacitet att komma längre än vad den vanliga skolan tillåter.
Det påstås ibland att Sverige har haft skolplikt sedan 1842, men det stämmer inte. Det som då beslutades var en plikt för samhället att erbjuda möjlighet för alla barn att gå i skolan, i den mån de inte kunde lära sig på andra sätt. Svenskar hade läroplikt – inte en plikt att vara på plats i någon särskild skola, utan en plikt att vid en given tidpunkt ha vissa kunskaper.
Rätten att uppfostra sina egna barn uppfattades i Sverige som ett liberalt kärnvärde. Detta var ett viktigt argument för de som protesterade mot statlig skolplikt. Varför skulle föräldrar som har rätt att uppfostra sina barn, inte få anförtro en del av denna uppfostran till lärare som de själva väljer? Sverige var ett liberalt land, och dåtidens liberalism präglades av skepsis rörande statlig styrning och kontroll.
Så sent som på 1950-talet var det 1921 års Folkskolestadga som reglerade denna fråga. Enligt stadgan kunde barn befrias från skolgång ”förutsatt att föräldrar eller målsmän anses vara i stånd att taga sorgfällig vård om barnens undervisning”. Befrielsen var förknippad med en skyldighet att inställa sig till prövning vid kallelse – om misstanke förelåg om att undervisningen utanför skolan inte höll måttet – men kraven på att bli godkänd var låga: det räckte att undervisningen ”någorlunda” motsvarade den i folkskolan.
Före 1960-talet var det svenska skolväsendet öppet för särlösningar: man behövde inte gå i folkskola för att komma in i läroverket och behövde inte ha gått där för att ta examen, utan kunde gå upp som så kallad privatist. Samma sak gällde för gymnasiet. Man kunde ta studentexamen utan att ha gått i skolan över huvud taget.
Idag, och i synnerhet efter 2011 års skärpning av skolplikten, är situationen en helt annan. Alla barn i Sverige måste nu vara på plats och följa samma läroplan. Detta arrangemang skapar problem, både på individnivå och på samhällsnivå. Ett illustrativt exempel är matematiken. Skolplikten omfattar 1 230 undervisningstimmar inom detta ämne.
Tittar man på vad eleverna ska kunna efter årskurs nio, slås man av hur lite det är. För lägsta godkända betyg ska man kunna räkna ut vad en jacka för 800 kronor kostar när priset sänks med 25 procent. Man ska även klara av att beräkna medelvärdet och medianen för sju elever med olika poäng på ett prov: 12, 15, 15, 18, 20, 22, 24. Detta är alltså vad de över 15 000 elever som varje år inte får godkänt betyg i nian misslyckas med efter 1 230 timmars undervisning.
Mot detta misslyckande vill vi ställa vad hemundervisade berättar som inte tagit del av någon matematikundervisning i skolan, men som tagit sig an den i samband med att de som tonåringar behövt godkänt betyg för att komma in på gymnasiet. Mönstret är att det går att lära sig det som krävs på en bråkdel av den tid som matematiken tilldelas i skolan. Ett par kvällar i veckan under några månader – omkring 50 timmar – är vad som behövs. Grundförutsättningen är givetvis intresse – inte nödvändigtvis för matematiken i sig, men för det godkända betyget, och en insikt om vad som krävs för att detta godkända betyg ska infinna sig.
Matematikämnet får hela tiden mer och mer tid i skolan, med förhoppningen om att detta ska minska antalet icke godkända. Bara sedan 2013 har skolplikten inom detta ämne ökat med 36,6 procent, från 900 till dagens 1 230 timmar. I själva verket kan den elev som misslyckas efter 1 000 timmar, även misslyckas efter 2 000 eller rent av 20 000 timmar. Det är inte brist på tid som är problemet.
Vi tänker på hur det känns att tvingas ägna 1 230 timmar åt det man skulle kunna lära sig på 50 eller mindre. Vad gör det med människan? Frågan behöver inte besvaras hypotetiskt – det är välkänt att många barn upplever skolan som ett helvete. Och detta gäller såklart inte bara matematiken. Tänk att tvingas sitta med ett ämne, vilket det nu vara månde, timme efter timme, som man redan kan. Eller att inte presenteras för det man ska lära sig som helhet, så att man kan ta sig an det som helhet, utan tvingas att ta sig an det utportionerat utifrån ett förutbestämt schema under hela sin barndom. Att det är demoraliserande är inte svårt att förstå.
Frågan om skolpliktens konsekvenser kan även ställas på samhällsnivå. Att pressa barn till skolan som inte vill vara där, och sedan genom undervisning pressa dem till ett godkänt betyg, kostar inte bara psykiskt lidande utan även pengar. Investeringen ger sedan i många fall ändå inget tillbaka. En helt annan sida av problemet är att den grupp elever som tidigare sprungit i förväg – lärt sig snabbare, lärt sig på andra sätt, och lärt sig annat – genom skolplikten krymps. Det är en grupp som vi tror spelar en avgörande roll för samhällets intellektuella liv och om man så vill även för Sveriges konkurrenskraft.
Flera problem skulle kunna lösas, utan kostnad, genom en mer flexibel inställning till skolplikten. Det skulle innebära en enorm lättnad för den stora grupp som vantrivs i skolan så mycket att de inte går dit. Det skulle öppna för en mångfald av nya skolarrangemang som låter barn som kan och vill, lära sig annat och mer.
En övergång från skolplikt till läroplikt skulle inte innebära att barnen lämnas vind för våg. Som i andra länder med läroplikt krävs någon typ av tillsyn, genom vilken staten säkerställer att barnen har det bra och lär sig i en rimlig takt. Den stora skillnaden är förtroende för medborgarna som utgångspunkt, och en insikt om att en statligt organiserad skola inte passar alla.
Sverker Lundin
utbildningssociolog och lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet
Susanne Dodillet
idéhistoriker och docent i pedagogik vid Stockholms universitet