Det italienska pensionatet hägrade. Planen var att köra elbil de 350 milen från östra Norrbotten.
Men semesterdrömmen hotades av havererad AC, en krossad ruta och en stulen väska.
Då kom räddningen. I form av en lastbilschaufför.
Det italienska pensionatet hägrade. Planen var att köra elbil de 350 milen från östra Norrbotten.
Men semesterdrömmen hotades av havererad AC, en krossad ruta och en stulen väska.
Då kom räddningen. I form av en lastbilschaufför.
Bekymren kom redan före semestern. Luftkonditioneringen, AC:n, på min Kia EV 6 rasade, det skulle ta veckor innan reparation var möjlig.
Men jag erbjöds en ersättningsbil. Volkswagens elkombi ID 7.
Sambon och jag hade siktet inställt på ett pittoreskt italienskt pensionat med helpension och vällagad husmanskost bestående av utsökta råvaror. Mentalt satt vi redan med varsitt glas krispigt vitt vin i solnedgången.
Volkswagens elbil visade sig vara bättre än min egen på flera punkter. Större bagageutrymme, skönare stolar, bättre infotainmentskärm, smidig navigation och framför allt ungefär tio mil längre räckvidd.
Under de första 160 milen från Kalix till Malmö blev det uppenbart hur långt det är till kontinenten från Norrbotten. Vi löste flera Melodikryss under färden. Laddstoppen var smidiga, inga köer trots semestertider.
Efter övernattning i Skåne var siktet inställt på Hannover i Tyskland.
Att äntra Autobahn med en snabb elbil är njutsamt. Särskilt när hetsiga bilförare dyker upp i 200 kilometer i timmen i bakspegeln – man hinner hålla undan och lägga sig i en långsammare fil.
Men lika ofta som det gick fort uppstod timslånga köer. Särskilt genom Hamburg.
Kvällen spenderades på hotell i Hannover med inplastad trekantsmacka med äcklig ost och ljummen öl.
Dagen efter när vi tröskade genom Tyskland och började känna Sydeuropa för våra fötter hände det igen. AC:n pajade på den här bilen också. Ett felmeddelande blinkade på skärmen.
Vi beslutade oss för att fortsätta till pensionatet vid Adriatiska havet för att där kontakta hyrbilsfirman om ersättningsbil.
Ner genom Tyskland och in i de österrikiska alperna var det ingen fara. Temperaturen låg runt 20 grader. Avsaknaden av svalka var överkomlig.
Men genom Brennerpasset som förbinder Österrike med norra Italien inleddes helvetet. Resan söderut skulle komma att liknas vid bastubadande i motorvägsfart.
Som mest visade termometern 39 grader, utomhus.
När det var 15 mil kvar till hotellet och ett hägrande eftermiddagsdopp svängde vi in vid en rastplats. Vattnet var slut. Då förstod vi inte hur den så kallade hyponatremin (saltbrist) och vätskebristen påverkat oss. Vi vacklade ur bilen.
Kvar på sätet låg väskan med passen och en mobiltelefon.
När jag står i kön på bensinstationen för att betala kommer en korpulent man i 40-årsåldern inspringande och skriker ”Svezia bag” och håller upp en brun damväska.
Efter några sekunder fattar jag att det är sambons väska. Jag släpper vattenflaskorna och springer efter mannen ut på parkeringen.
Tusentals små glasbitar täcker båda framsätena. På knackig italiensk-engelska förklarar mannen att han sett hur en ung kille krossat passagerarrutan och norpat väskan. Mannen, som visar sig vara lastbilschaufför, hade sprungit ikapp tjuven och tagit tillbaka väskan.
Inget saknades. Pass och övriga värdesaker låg kvar.
Händelsen fick fler italienare att samlas på parkeringen. Någon ringde efter motorvägspolisen. En hjälpsam man kom med en sopsäck och packtejp, tillsammans ersatte vi rutan med sopsäcken.
Men lastbilschauffören – den snabbe, orädde hjälten försvann. Vi hann aldrig tacka honom.
Sedan kom två poliser i en liten Skoda Fabia. De var inte jätteexalterade. Språkförbistringen gjorde att anmälningsproceduren tog flera timmar. Och kunde vi köra 15 mil med en sopsäck i stället för en ruta?
Polisen nickade trött, så länge vi höll oss i den innersta filen på motorvägen.
Men den döda vinkeln var bokstavligen död. Sambon fick sitta på höger sida i baksätet och spana.
Det hade hunnit bli kväll så trafiken på motorvägen var överkomlig. Värre var det när vi svängde av och började tråckla oss ut mot havet genom rondeller och mindre samhällen. Det är knivigt att köra bil med begränsad sikt.
Men så äntligen var vi framme. Havet doftade som bara ett hav kan och från strandbaren hördes sorlet av glada människor. Vi fick ett rum högst upp med havsutsikt.
Bilen parkerades under tak på innergården. Vi såg fram emot en ersättningsbil för att kunna göra dagsutflykter till vingårdar och medeltida städer.
Men hyrbilsföretaget kunde inte uppbåda någon bil och semesterveckans fokus blev bad, böcker i solstol och italiensk husmanskost.
ID 7:an med krossad ruta och havererad AC bärgades till verkstad efter några dagar. När det var dags att checka ut från hotellet skulle vi få en ersättningsbil. Men närmaste upphämtningsställe var Florens flygplats, tre timmar bort.
Förväntningarna var höga. Vilken biltyp blir det? Alfa Romeo, tänkte jag. Men icke. På parkeringen stod en Opel Mokka hybrid med 1,2 liters motor. Trång, liten koffert och korta säten.
Elbilssemestern var slut. Vi tankade bensin på vägen till Gardasjön i norra Italien där vi skulle semestra några dagar. Förbrukningen var förvånansvärt låg och motorn hyfsat stark.
Men på Autobahn var Opeln alldeles för klen. Och värre skulle det bli. I Hamburg tvingades vi byta bil igen, till en ännu klenare bensinare – en Volkswagen T-cross med 95 hästkrafter och manuell femväxlad växellåda.
Hooja, som vi säger i Norrbotten. Inte ett dugg rolig på tyska motorvägar.
I Västerås väntade sista bilbytet. Äntligen en bil för långfärd, Skoda Superb laddhybrid. Rejäl motor, hyfsat sköna säten och mycket lastutrymme. Men någon elbil var det inte.
När vi rullade in på gårdsplanen hemma i Kalix summerade vi 708 mil i fyra olika bilar.
Den här semestern glömmer vi aldrig. Särskilt inte den okände lastbilschauffören. Mannen med civilkurage.
● Endast vid två tillfällen var det kö för att ladda.
● Vid ett tillfälle strulade en laddare och slog av.
● Längs motorvägarna i Danmark, Tyskland och Italien var det gott om laddstationer.
● Under elbilsresan genom Sverige kunde vi ladda hos vänner. Från Ängelholm till Senigallia i Italien laddades bilen enbart vid snabbladdare. Elkostnaden slutade på 1 823 kronor (cirka 204 mil.)
● Bensinkostnaden för hela tillbakaresan slutade på 3 650 kronor (354 mil).
● Kostnad per mil med elbil: 8,94 kronor. Total kostnad per mil i tre olika bensinbilar: 10,31 kronor.
Etapp 1: Kalix-Stockholm 95 mil
Etapp 2: Stockholm-Ängelholm 55 mil
Etapp 3: Ängelholm-Hannover 70 mil
Etapp 4: Hannover-Innsbruck 76 mil
Etapp 5: Innsbruck-Senigallia 58 mil
Etapp 6: Florens-Gardasjön 30 mil
Etapp 7: Gardasjön-Ulm 49 mil
Etapp 8: Ulm-Hamburg 70 mil
Etapp 9: Hamburg-Värnamo 73 mil
Etapp 10: Värnamo-Köping 34 mil
Etapp 11: Köping-Kalix 98 mil
Totalt: 708 mil