Maria G Francke är kulturchef.
Hej, det är jag som är kulturministern. Nej, förlåt, jag menade trivselministern. Äsch, det spelar ingen roll, det är ju lika dåligt vilket som.
Vi börjar i en annan ände, en mer positiv: det pågår just nu en debatt på kultursidorna som handlar om litteratur, om estetiska värden. Om språk, om litteraturkritik, om en aktuell roman. Det piggar upp!
Det hela startade med att litteraturkritikern Mikaela Blomqvist skrev en osande text i Göteborgs-Posten där hon utförligt förklarade varför Tone Schunnessons ”Ultravåld” inte är en bra roman. Man kan koka ner det till att hon tyckte att språket var undermåligt.
Jag reagerade dels på Blomqvists sätt att resonera kring just språket, dels på hur hon både öppnade och stängde en dörr till diskussion samtidigt, och jag kommenterade det i en egen text.
Efter det har jag blivit åthutad av ett gäng skolpoliser i spalterna som 1) tolkar min krönika som att jag inte tolererar att en kritiker (Blomqvist) får ifrågasätta kvaliteten i en allmänt hyllad roman, 2) undrar om jag tycker att kritiker ska vara cheerleaders och reklamare, och 3) hävdar att jag söker skydd hos läsarna.
Puh, det var mycket på en gång! Men jag tror att den som läste min krönika ordentligt förstår hur ihåliga anklagelserna är. Vi talar alltså här om att jag kommenterat en text som går ut på att en utpekad författare inte kan skriva och att ett gäng kritiker inte kan läsa. Tonfallet var ganska uppskruvat från start men det har ändå höjts.
Själva kärnfrågan, alltså: är språket i ”Ultravåld” medvetet från författarens sida eller skubbade hon från svensklektionerna?
Jag tycker att det på riktigt är intressant att någon argumenterar för det senare, eftersom jag ser romanens språk som noga uttänkt, att det används som ett redskap för att skildra de utflippade och trasiga huvudpersonerna i romanen. Tone Schunnesson leker med svengelska ordvändningar och nyandligt mumbojumbo för att få fram avigheten i berättelsen. Det finns också ett humoristiskt drag i romanen som gör att den sticker ut i den svenska utgivningen. Jag ser en författare som medvetet har sökt en stil, en tonträff, och funnit den.
Åsa Beckman, biträdande kulturchef på Dagens Nyheter, vägrar dock acceptera att språket ser ut som det gör för att Tone Schunnesson vill det, utan är övertygad om att författaren liksom inte kan bättre, att hon inte har någon grundkänsla för ordens betydelser. Men man behöver inte vara professor i litteraturvetenskap för att förstå att det är karaktärerna i boken som saknar denna känsla.
Så långt allt väl. Åsa Beckman och jag verkar trots allt hyfsat överens om att det är tillåtet att tycka olika. Den inställningen har inte Mikaela Blomqvist som anser sig ha kommit med facit i frågan, att det finns en absolut sanning om ett verks kvaliteter. ”En roman är inget mer än sitt språk, innehåller inga berättelser eller idéer bortom det”, skriver Blomqvist strängt, vilket fick mig att invända att språket ju är en del av gestaltningen. Det tycker Blomqvist låter som ett eko av kulturminister Parisa Liljestrands ärketöntiga uttalande om att ”böcker är ju en så otroligt viktig del av litteraturen”.
Även Göteborgs-Postens kulturchef Johan Hilton ägnar sig åt denna debatt – i sitt nyhetsmail – och han är också inne på politikerspåret: ”För om inte ens en kulturchef ser värdet i en principiell litteraturkritisk debatt, utan genast tar på sig rollen som trivselminister – rumpar upp party poopers för deras tonfall, kräver glada miner och skyddar läsarnas högst eventuella känslor – infinner sig en och annan fråga om kritikens tillstånd.”
Jenny Högström som är idé- och kritikredaktör på GP har fantiserat ihop att jag tycker att det är tråkigt att en kritiker är kritisk. Låt mig då påminna om att jag uttryckligen skrev att det är uppfriskande när kritiker bedömer ett verk olika.
Okej. Jag verkar alltså ha gjort mig skyldig till två brott. Det ena är att jag på ett hörn blandade in läsarna, denna diffusa kategori människor, i en kultursidesdebatt. Det andra är att jag försökte vara lite rolig vilket enligt vissa är tabu inom kulturjournalistiken, där blodigt allvar anses vara en kvalitetsmarkör.
Åsa Beckman kallar mig i princip populist och tror att jag ”söker skydd hos läsarna” vilket får mig att tänka på den aktuella Pisaundersökningen som visar att många har svårt med läsförståelsen. Att jag erkänner läsarnas existens innebär inte att jag säger att läsarna har rätt. Möjligen var jag aningen slängig i min första text eftersom jag lät ”läsare” innefatta både kritiker och civila läsare (sedan kan jag medge att jag ansträngde mig för att hitta en schvungig rubrik – stäm mig då).
Men kan Tone Schunnesson skriva bättre än en femteklassare? Ändå en spännande fråga. Mikaela Blomqvist verkar ju jämföra ”Ultravåld” med en barnteckning och liknar Schunnesson vid någon som ”ännu övar sig i att rätt greppa penseln”. Vad är detta för nivå?
Jag har nu med eftertryck anmält avvikande åsikt. Inte för att jag känner något behov av att försvara varken Tone Schunnesson eller de kritiker som värderat hennes roman högt. Inte för att jag vill ”rumpa upp party poopers”. Utan för att jag har läst boken och gjort en egen bedömning.
Den här veckan…
… läser jag: ”Nattsäsong” av Karolina Ramqvist.
… tittar jag på: ”Dödlig lek” på SVT Play.
… lyssnar jag på: Är inne i en Bee Gees-period. Igen.