Farshid Jalalvand är fil dr i mikrobiologi och skribent på kultursidan.
Jag och syskonen Wikforss är ideologiska fränder. Vi är devota anhängare av den liberala demokratin, som vi anser bereder individen störst chans till självbestämmande, frihet, jämlikhet, trygghet och framgång. Vi framhärdar att systemet ger oss starka verktyg för ansvarsutkrävande, korruptionsbekämpning och medbestämmande. Det är en ordning som oftast leder till samhällen man vill leva i, helt enkelt.
I Åsa Wikforss (filosofiprofessor och ledamot av Svenska akademien) och Mårten Wikforss (kommunikationsrådgivare) nya bok ”Demokratins ödesstund – till försvar för det öppna samhället” (Fri tanke förlag) vill författarna redogöra för ”den samlade forskningen om de krafter som driver den globala demokratiska tillbakagången” och ge ”konkreta förslag på vad som faktiskt kan göras för att vända utvecklingen”. Jag har liksom författarna en stark aversion mot principlös och oansvarig populism.
Men även att författarnas ambitionerna är lovvärda lyckas inte boken uppnå dem. Om vi ska lyckas stärka den liberala demokratin krävs en klarare analys än vad de tillhandahåller.
Egentligen är det svårt att förstå vem boken är skriven för. Den är för teknisk för ungdomar som hade behövt en lektion i den liberala demokratins uppbyggnad och syfte. Den är för akademisk för vuxna utan statsvetenskapligt intresse. Samtidigt innehåller den inte mycket nytt för politiskt insatta läsare. Framförallt är den för ensidig i sin politiska analys för att omvända antiliberala personer.
Bokens struktur är ungefär att i varje kapitel redogöra för USA:s, Ungerns och Sveriges politiska nutidshistoria. Trump, Orbán och Sverigedemokraterna vis-à-vis medier, polarisering, vetenskap, och så vidare. Insprängt i dessa historiska genomgångar finns referenser till diverse forskning som har kartlagt till exempel att populismen har ökat, att sociala medier driver på polarisering och att akademiker blir hotade i större utsträckning än tidigare – fenomen som det är lätt att instämma i är skadliga.
Men trots detta lyckas inte boken riktigt förklara varför autokratisering och högernationalism har vunnit mark i så många västliga demokratier. Författarna lägger betydligt mer kraft på att beskriva det jag anser vara en reaktion – massattraktionen till illiberala krafter – än orsakerna till reaktionen.
De har ansatser till förklaringar. Det digitala informationslandskapet är förvisso nytt och spelar en roll för processen. Men gällande samtida politikers modus – är de verkligen mer populistiska, oansvariga och benägna till kulturkrig för att skrämma väljare till att rösta på dem jämfört med sina föregångare efter andra världskriget? Kanske lite, men det är inte avgrundsdjup skillnad. Och varför är det just högernationalism och inte vänsterpopulism som har fått så stort genomslag? Stämmer det att majoriteten av deras anhängare endast är olyckligt förda bakom ljuset eller kan de vilja ha politiken de röstar på? Syskonen Wikforss gör inga större försök att förstå dessa stora väljargrupper.
Problemet ligger antagligen i bokens något enögda politiska analys. Förenklat kan det sammanfattas: Biden och Socialdemokraterna är rekorderliga, medan Trump och Sverigedemokraterna är klandervärda. Jag kan hålla med om det senare, men det går inte att ansvarsbefria de förstnämnda. I USA hade presidentens makt stärkts på bekostnad av kongressen långt före Trump, och erosionen av maktdelningsprincipen hade accelererat under flera tidigare presidenter, inklusive demokrater. Det är en anledning till att Trump får stark uppbackning av somliga konservativa krafter: ”om vi ändå ska få en furste är det bättre att det är en republikan än en demokrat.”
Vad gäller Sverige är författarna själva inne på att problemen med invandring tegs ihjäl av etablerade partier och lämnade en öppen fil för SD in i riksdagen. Vilka långsiktiga skador på förtroendet för det politiska etablissemanget orsakade detta? De senaste mandatperioderna har medborgarna genomlevt vansinnet med den systemhotande organiserade kriminaliteten som utöver frekventa mord och bombningar har infiltrerat välfärden och statliga myndigheter. Författarna medger att något borde gjorts åt detta – dock utan att precisera vad – men att rådande rättsprinciper inte får rubbas.
Denna hållning – som under lång tid fungerade som walk over för organiserad brottslighet – serverar väljare som är oroliga för liv och lem åt populister. Många drar slutsatsen att den liberala demokratins principer gagnar tunga brottslingar mer än ”vanliga, hederliga medborgare”. Lyckas inte etablerade partier erbjuda något annat än tal när en tsunami av våld drar fram står det alltid en illiberal autokrat redo att fylla rollen som politisk hämnare.
Jag är överens med författarna om att lögner, manipulation och principlös populism ingår i den populistiska cocktailen, och behöver bekämpas av alla klarsynta och principfasta krafter. Men det är att göra det lätt för sig att beskriva stora väljargrupper som manipulerade och utan egen agens.
Om man inte kan rannsaka de etablerade partierna – och den liberala demokratins svagheter inför nya och gamla samhällsutmaningar – går det inte att fullt ut förstå dragningen till illiberalism. Den som vill rädda den liberala demokratin behöver ha större ödmjukhet inför dess misslyckanden för att effektivt kunna korrigera kurs.