Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Under min sjuksköterskeutbildning sommarjobbade jag på brännskadeavdelningen på Karolinska sjukhuset. En folktom söndagsmorgon när jag cyklade dit, halkade jag på en oljefläck. Jag föll i gatan, men klarade mig utmärkt sånär som på ett skrubbsår på knät.
Många år senare minns jag inte de exakta turerna. Om jag blev hemskickad så fort jag kommit till avdelningen eller om det dröjde tills såret blev infekterat. Och infektion ska i det här sammanhanget förstås som yttepyttelite gult var i kanterna av det ytliga såret.
Men lite eller mycket bakterier i mitt sår spelade ingen roll i för mitt arbete att vårda de hudlösa patienterna på brännskadeavdelningen. De låg nakna utan hud på ett slags staniollakan (som skulle förhindra att de klibbade fast) i 37 grader varma rum med fönster som absolut inte fick öppnas så att insekter kunde komma in.
Men var jag sjuk? Nej, det var jag ju inte. Därför blev jag heller inte sjukskriven. Jag blev avstängd.
En intakt hudkostym utgör, förutom en massa annat, en excellent barriär för att hålla allehanda mikrober utanför kroppen. Hudlösa har inte det försvaret. Det var därför självklart att jag inte skulle släppas in på patientrummen.
Men var jag sjuk? Nej, det var jag ju inte. Därför blev jag heller inte sjukskriven. Jag blev avstängd.
Det betydde att jag fick full lön, inklusive OB-tillägg, utan några som helst restriktioner. Jag stack ut och seglade. Och drack vin i den ljumma sommarnatten.
I debatten om karensavdraget har det ofta låtit som att alla inom vården, och även inom andra yrken där man inte kan jobba hemifrån, inte kan eller får jobba med en lättare förkylning eller infektion. Det är fel.
Under pandemin rådde strikta regler för såväl vårdpersonal som kontorsanställda om att inte utsätta andra för smittorisk. Men i normalfallet skulle jag snarare säga att det är mindre risk förenat med att en småkrasslig läkare med en lätt förkylning eller ryggont går till jobbet, än att hon inte går dit. Såvida man inte arbetar med just svårt infektionskänsliga patientgrupper.
Sjukhus är allt annat än en steril miljö. Vi som arbetar inom vården vadar i virus, bakterier och svampar. Den risk för smitta en småsnuvig medarbetare utsätter sina arbetskamrater för är ingenting mot de risker – eller möjligheter – som följer av att träffa patienter med eller utan alla möjliga smittor. Eller av att röra sig i den offentliga miljön; åka buss, gå på bio, handla mat – viruspartiklar är en del av den luft vi andas.
Jag skriver risker eller möjligheter eftersom vårt immunförsvar trimmas av att hållas alert. Den minskade utsattheten under pandemin bidrog till att befolkningen tappade en del av sin immunitet. I efterhand har man kunnat se att luftvägsinfektioner blev både mer frekventa och mer allvarliga efter pandemin.
Återigen: vissa grupper eller individer kan behöva skyddas. Nyfödda ska absolut inte följa med när mamma eller pappa besöker akuten eftersom vissa av smittorna som florerar där kan vara livsfarliga för småttingar. Sjuka som står under behandling som slår ut immunförsvaret ska tas om hand omedelbart, isoleras på ett ”rent” rum och vårdas av medarbetare utan tecken på pågående infektion.
Så sker också. På akuten såväl som på hjärtintensiven eller var helst man vårdas. Vård måste alltid individanpassas.
Genom att slopa karensavdraget säger sig de rödgröna partierna vilja minska orättvisan i att vissa kan arbeta hemifrån när de är sjuka. Men är hemmaarbetarna verkligen sjuka, i betydelsen arbetsoförmögna, om de kan sitta hemma och jobba? Är de snarare inte lite krassliga? Och kanske inte krassligare än att de faktiskt hade kunnat gå till jobbet om möjligheten till hemarbete inte fanns?
Tröskeln för att jobba hemifrån har under mina egna år på en tidningsredaktion varit låg. Lite ont i halsen på morgonen, ingen feber, tja, kanske lika bra att jag jobbar hemifrån.
Nu vill de rödgröna slipa ned tröskeln för alla anställda. Självrisken ska bort. Det ska alltså bli lättare att vara hemma utan att jobba, vilket måste betyda att målet är att fler ska jobba mindre.
Det kommer att betyda fler inställda läkartider på vårdcentralen och fler akut uppkomna sjukluckor på sjukhusen. Ur samma rödgröna munnar som säger sig vilja slopa karensen hörs också att det behövs mer personal. Varför då driva en politik som gör att vi blir färre?
Dessutom: man ska komma ihåg att alla långa sjukskrivningar har börjat med en kort. Att vi i Sverige legat i världstoppen sett till antalet långtidssjukskrivningar. Och det i ett land med hög medellivslängd, låg spädbarnsdödlighet samt hög BNP – tre faktorer som brukar ses som indikatorer för god folkhälsa.
Mer träffsäkert, rättvist och ekonomiskt försvarbart än ett slopat karensavdrag för alla vore en ökad användning av avstängningsinstrumentet för den lilla grupp som av hänsyn till sina speciella arbetsuppgifter inte bör jobba trots hyfsad arbetsförmåga. På så vis hålls de anställda helt skadefria för extremkrav på infektionsfrihet. Det jämnar ut den orättvisa de rödgröna säger sig vilja åtgärda.
Slutligen: sjukfrånvaro är mer en fråga om hur vi tar det, än hur vi har det. Det finns människor utan armar och ben som arbetar heltid. Och det finns människor med ont i ett knä som inte arbetar alls.
Sjukfrånvaro är mer en fråga om hur vi tar det, än hur vi har det.
Sjukfrånvaro är också en fråga om motivation och ersättningssystem. Under en nyligen avslutad rundresa i Västerbotten träffade jag en allmänläkare som berättade om en långtidssjukskriven kvinna som han under flera år hade kämpat för få tillbaka i arbete. Alla försök hade misslyckats.
En dag när kvinnan besökte vårdcentralen berättade hon att hon hade börjat jobba igen. Läkaren bara gapade. När han samlat sig frågade han förstås hur det gått till. Det visade sig att kvinnan ville börja ta de nya, dyra bantningsläkemedlen och insåg att hon inte skulle ha råd om hon inte började jobba. Så då gjorde hon det.
Med rätt drivkrafter kan individen uppenbart bli både slank och arbetsförmögen. Med Magdalena Andersson som statsminister kommer både den korta och den långa sjukfrånvaron att öka. Det kommer att bli dyrt. Och dåligt för personal såväl som för patienter.