Jag trodde inte mina öron när jag hörde Ulf Kristersson lova avgiftsfri förskola för några veckor sedan. Mina egna barn har precis lämnat den åldern bakom sig och jag kommer inte få ett öre av denna väldiga välfärdsreform – sånt är livet – men det är det mest socialdemokratiska förslaget som har framförts under hela den här valrörelsen. Och det kommer från Moderaterna.
Det är ett utmärkt förslag. Precisionen är perfekt: Det stärker ekonomin för barnfamiljer under de år som oftast är de mest ansträngda. Det stimulerar till egen försörjning. En person som går från arbetslöshet till jobb behöver inte se en del av lönen försvinna i barnomsorgskostnader. Särskilt för dem med låga löner och möjlighet till deltidsarbete ökar incitamentet. Det finns inget i förslaget som motverkar integrationen, tvärtom. Det är annars problemet med många av de åtgärder som syftar till att underlätta tillvaron för barnfamiljer, såväl höjt barnbidrag och flerbarnstillägg som Kristdemokraternas pensionsbonus till kvinnor som får barn.
Socialdemokraternas egen välfärdsreform har liksom inte samma schvung. De vill slopa karensavdraget och nog för att det finns en del goda skäl för det, men alla inser att kostnaden för arbetsgivarna kommer att skjuta i höjden när anställda kan få sjuklön redan för första dagens halsont. Det kommer att slå hårt mot många företag.
Avgiftsfri förskola har inga sådana oönskade bieffekter, och Magdalena Andersson måste tillstå att detta är ett bra förslag. Det finns ingen möjlighet att hävda att det särskilt skulle gynna höginkomsttagare. Tvärtom egentligen, då den inkomstbaserade avgiften enbart gäller upp till en mycket modest inkomstnivå. Ett advokatpar behöver i dag inte betala mer i förskoleavgift än familjen där pappa är snickare och mamma undersköterska.
Vallöftet om avgiftsfri förskola är också den perfekta illustrationen av den här valrörelsen.
Socialdemokraterna har nästan ingen egen politik som skiljer sig från den borgerliga regeringens. De nickar ja och amen till i princip hela den kriminalpolitiska omläggningen. De pratar om en helt ny inriktning för Sverige, men vill inte ens höja skatten på drivmedel. Säkerhetspolitiken är numera identisk med Moderaternas och migrationspolitiken är densamma. De fortsatt högjudda protesterna mot de så kallade tonårsutvisningarna, trots att regeringen redan backat, visar i själva verket bara hur marginell åsiktsskillnaden är.
Moderaterna å sin sida är i stort sett nöjda med sakernas tillstånd. De stora omläggningarna av kriminal- och migrationspolitik är genomförda och på Ulf Kristersson låter det som att allt han vill göra är att njuta av frukterna, vårda reformerna och putsa på detaljerna. Det är symptomatiskt för den här valrörelsen att Moderaternas enda minnesvärda vallöfte är klassiskt socialdemokratisk politik.
På ett sätt gläds jag åt att det känns som att den värsta polariseringen är förbi. Det talas lite uppsluppet om en mittenregering. Även om diverse opinionsbildare varnar för högernationalismen, inser de flesta att SD-inflytande över politiken, trots allt, inte gjorde Sverige till Ungern. Inte ens Magdalena Andersson ser särskilt rädd ut när hon nu försöker skrämma väljarna med ”12 sverigedemokratiska ministrar”.
Och även om Tidö-partiernas enda gemensamma valstrategi varit att varna för Vänsterpartiet, ser det knappast ut som att Magdalena Andersson, och än mindre Elisabeth Thand Ringqvist, kommer att gå med på att ge dem plats i regeringen. För även om Nooshi Dadgostar verkar obekymrad av den flagranta antisemitismen i de egna leden, har avslöjandena tagit dem ännu längre bort från Rosenbad.
Så varifrån kommer min känsla att denna valrörelse är ödesmättad? Varför känns lugnet så bedrägligt?
Jag kan inte låta bli att tänka att vi står på tröskeln ut ur det rum vi känner till, med ryggen mot en okänd framtid. Vi tittar in i det välkända rummet, diskuterar och analyserar och röstar som om vi ska bo i detta rum – fast vi är på väg bort, fast dörren håller på att stängas inifrån, rätt framför näsan på oss.
Vi dröjer oss kvar i världen av i går; till nästa val kan världen vara en helt annan. Ryssland verkar ha landat i ett läge av permanent fientlighet mot hela västvärlden. Samtidigt som USA kan vara på väg bort, för gott, inte minst som garant för Europas säkerhet. De unga människor som gör värnplikten i dag, kan mycket väl komma att behöva strida, på riktigt, i en framtid mycket närmare än vi vill tro.
Alltfler röster inifrån AI-världen varnar för utvecklingen. Men i Sverige är det enbart klimathotet som diskuteras. Hur akut det är, vems ansvar det är att bromsa utvecklingen, om Sverige ska ”gå före”, eller om en alltför radikal klimatpolitik bara utarmar landet, medan Kina bränner olja och kol i oförminskad takt och klimatet fortsätter i precis samma riktning.
Varenda partiledardebatt har ett segment om klimatkrisen; ingen enda journalist ställer frågor om det långt mer akuta hot som AI potentiellt utgör. Vad gör vi om AI sopar bort hälften av alla adminstrativa jobb inom ett decennium? Dagens arbetslöshetssiffror kommer vara en västanfläkt i jämförelse. Och hur agerar vi för att AI inte ska utvecklas bortom mänsklig kontroll och hota att utrota eller förslava mänskligheten?
För mig ser det ut som ett problem som liknar kärnvapenhotet – utan möjlighet till terrorbalans. Men vi låtsas knappt ens om det. Bara vi får tillräckligt med förnybart i tanken igen, så är mänsklighetens framtid säkrad. Bara vi får en lite bättre integration så kan alla medborgare och invånare snart ”komma i arbete”.
Vi diskuterar om man kan vara muslim och svensk, på vilket sätt man kan vara muslim och svensk, och exakt hur man får uttrycka sig i dessa frågor. Och det är självklart viktigt att värna religionsfriheten på individnivå. Men de som försöker prata om det radikala islams utbredning i Europa, om den antifrihetliga ideologi som är på frammarsch, medan den judiska minoritetens trygghet minskar, de misstänkliggörs eller nonchaleras. Det finns faktiskt inga seriösa debatter i ledande svenska medier om det senaste halvseklets omvälvande demografiska förändringar, här och i resten av Västeuropa. Däremot orsakade Simona Mohamssons val att bära en liten Davidsstjärna av silver, en veckolång, landsomfattande protestvåg.
Vi pratar om de vikande födslotalen, och undrar varför: beror de på klimatalarmismen, bostadspriserna eller internet? Men ingen vill tala om att det är hyperindividualismen som har blommat ut och nu bär sin bittra frukt. När individen inte längre har en plats att fylla i en större bild, när ”mening” inte är något utöver att maximera sin egen lycka, då bli frågan om barn ett krasst räknestycke där kalkylerad lycka alltmer sällan antas väga upp förväntad smärta, leda och självuppoffring.
Som sagt, avgiftsfri förskola är ett utmärkt förslag. Det symboliserar samtidigt den illusoriska normaliteten, känslan av att allt vi behöver göra är att lappa lite här, laga lite där, för framtiden är i grunden av samma slag som nutiden och dåtiden. Men vi står vid ett skifte. Vi kommer alla snart att bli varse det.