Supergirl
Betyg: 2
BIO. ACTION/KOMEDI. USA, 2026. Regi: Craig Gillespie. Med: Milly Alcock, Jason Momoa, Eve Ridley. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.48.
Oscar Westerholm är filmkritiker på kultursidan.
Kara Zor-El (Milly Alcock) – även känd som Supergirl – fyller tjugotre. Hon firar med en intergalaktisk pubrunda av guds nåde. Natt efter genomdränkt natt muckar hon gräl och sjunger sig hes på karaoke vid något nytt sunkhak i universums utkanter. Varje morgon vaknar hon med gnistrande bakishuvudvärk efter all fulöl och smuggelsprit som hon låtit passera genom sitt utomjordiska system. Hennes kusin Clark (David Corenswet) – ingen mindre än Superman – lämnar bekymrade meddelanden på hennes telefonsvarare: ”Det skulle vara roligt om du kom hem.”
Men Kara Zor-El har inte något hem. Det är åtminstone så hon ser på saken efter att hon i tonåren skickades till Jorden från den döende planeten Krypton. Hon bor nu med sin hund Krypto i ett fallfärdigt husrymdskepp parkerat ett stenkast från solen.
Warner Bros har bedrivit en gravt påkostad och ärligt talat ganska tjatig, reklamkampanj för Craig Gillespies girlbosshjältefilm ”Supergirl” – uppföljaren på James Gunns smakfattiga ”Superman” (2025) – sedan årsskiftet. En groteskt hypertrofisk marknadsföringsbudget parad med att filmen har genomgått ett flertal radikala omklippningar – bara ett par veckor innan premiären valde filmbolaget att korta filmen med hela tjugofem minuter – gjorde att jag klev in på pressvisningen med förhoppning om att få avnjuta en riktigt härlig gammal kluckande kalkon.
Men snacka om att bli besviken. ”Supergirl” är nämligen inte en sådan där film som är så våldsamt urusel att den blir oavsiktligt komisk. Den är bara intetsägande. Handlingen är i stort sett knyckt från ”John Wick” (2014): Kara Zor-El gör slarvsylta av ett gäng BDSM-klädda rymdligister som förgiftade hennes jycke.
Hon får dessutom en störigt lillgammal snorunge (Eve Ridley) på halsen som vill hämnas sin mördade familj. Men tonåringens odrägligt moraliserande haranger om ära och redbarhet, som dessutom framförs på något slags uppblåst Oxford-engelska föga kompatibel med hennes ursprung som dotter till en fattig smed, gör att man i stället hejar på de sluskiga banditerna. Vilket inte vill säga lite; deras grej är nämligen att kidnappa småflickor till ett slags epsteinskt sexharem med barnslavar.
Detta är en actionfilm som kommer att ses av en handfull uttråkade personer världen över i apokalyptiskt ödsliga biografsalonger. Alcock har i alla fall fin komisk tajming – åtminstone när Gillespies valhänta regi ger henne lite svängrum.
Jason Momoa sminkad som en dödsdemon inför finska mello 2006 gör mig genuint glad.
Inbäddat innehåll