The death of Robin Hood
Betyg: 3
BIO. FANTASY/ACTIONTHRILLER. USA, 2026. Regi, manus: Michael Sarnoski. Med: Hugh Jackman, Jodie Comer, Bill Skarsgård, Murray Bartlett. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.02.
Michael Tapper är filmkritiker på kultursidan.
Äntligen en film som inte kräver någon spoilervarning: Robin Hood dör. The End. Men under nästan två timmar innan dess kämpar han med samvetskval för sina många mord och övergrepp.
Efter decennier av bleka och töntiga bågskyttehjältar i Sherwood-skogen kommer nu anti-Hood (Hugh Jackman), ett skurkaktigt svin som slaktat och syndat sig fram genom livet utan ett uns av empati. Seriemördarkarriären har han maskerat under en desinformationskampanj av ballader om Robin Hood som rättfärdig bandit som tar från de onda rika och ger till de fattiga. På ålderns höst kan inte ens han själv skilja på sina minnen och sagoberättelserna.
Källan är balladerna ”A gest of Robyn Hode” (sen medeltid) och ”Robin Hood’s death” (1600-tal). Det är samma material Richard Lester använde 1976 till den romantiska äventyrsfilmen ”Robin and Marian” (finns att hyra) med Sean Connery och Audrey Hepburn som åldrade legender. ”The death of Robin Hood” är negativet, om hjälten som monster och hans älskade Marian som en i mängden av alla utsmyckningar i visorna.
Filmens skräckskildring av medeltiden utspelas någonstans i norra England i onådens år 1247. Livet i laglöst land är ”nasty, brutish and short”, för att citera filosofen Thomas Hobbes. Det illustrerar regissören Michael Sarnoski (”Pig”) med lustäcklad närgångenhet under prologens osköna gyttjebrottningar med kniv och facklor och spikklubbor där Bill Skarsgård gästspelar helt kort som Hoods gamle kompanjon, den om möjligt än blodtörstigare Little John. Alla tidigare filmers höviska fäktningar med värja, svärd och elegant formulerade sarkasmer kan ni glömma.
Hood blir svårt sårad och förs av Little John till ett kloster på en klippö. Väna syster Brigid (Jodie Comer) plåstrar om och blöder honom tillbaka till livet. Resten av handlingen utspelar sig i ansiktena på patienten och hans vårdare, två som inte möts som älskande utan som skadade till kropp och själ av blodshämnder genom flera generationer.
Inbäddat innehåll
Den fordom vitt omsjungna landstrykarbanditen och resursomfördelaren delar sitt öde med Robert De Niros Frank i ”The Irishman” och Bill Skarsgårds Clark Olofsson i ”Clark”. Vännerna har övergivit honom eller är döda. Legenden falnar. Ångesten är hans enda sällskap. Hans ansikte är ett månlandskap av sorgrynkor, kroppen en karta av ärr över forna möten med döden.
För att lätta på dysterheten och göra den surmulna skitstöveln Hood mer sympatisk, blir han hastigt och oförklarligt flickan Margarets (Faith Delaney) hett älskade fadersfigur. Det är som att ge Travis Bickle i ”Taxi driver” en gullig hund, ett felgrepp som skär sig mot porträttet av antihjälten som psykopat. Lika svårsmält är det försonande slutet, då man bara väntar på att en helgongloria ska uppenbara sig över skallen på den döende skurken.
Räddningen är filmfotot med sitt stråk av bildpoesi och den alltid lika sevärde Hugh Jackmans Wolverine-liknande rolltolkning av en man som stått i ensamt trots mot hela världen. På äldre dagar en man trött på livet, trött på sig själv och den legend som blivit hans fängelse. I det liknar han Gregory Pecks avdankade revolverman i Henry Kings ”Hämndens timme” (1950), någon som är på rymmen från sig själv.
”The death of Robin Hood” är en halvbakad film, vacker och stark i enskilda scener, ogenomtänkt och inkonsekvent i sin helhet.