In the hand of Dante
Betyg: 4
STRÖMMAD FILM. THRILLER/DRAMA. Italien/USA, 2025. Regi: Julian Schnabel. Med: Oscar Isaac, Gal Gadot, Jason Momoa. Längd: 2.33. Netflix.
Oscar Westerholm är filmkritiker på kultursidan.
När jag tittar på ”In the hand of Dante” ställer jag mig gång på gång frågan: Hur kunde någon få för sig att göra den här filmen?
Det är faktiskt inte menat som kritik. Tvärtom är Julian Schnabels egendomliga hopkok av gangsterfilm och florentinsk poesi både underfundigt och originellt.
”In the hand of Dante” utspelar sig på två tidsplan. Dante Alighieri (1265-1321) knåpar med sitt berömda diktverk ”Den gudomliga komedin” i ett medeltida Florens. Den romersk-katolska kyrkan, som inte direkt var berömd för att tänka utanför boxen, blir varse att poeten håller på med en subversiv syntes mellan medeltida thomistisk teologi och renässansens lärda humanism. ”Gud finns överallt”, säger han till en döende som vill bikta sig utan präst. ”Gud finns också i dig.”
I längden hotar poeten, som kommer från en politiskt framstående familj, att underminera kyrkans gudomliga auktoritet med sina fritänkande irrläror. Att Dante dessutom har mage att skriva på folkets låga italienska i stället för kyrkans höga latin gör att påven belägger honom med ett synnerligen strängt straff: ett Kainsmärke. Dante, som i kyrkans obevekliga ögon nu är en kättare och förrädare, är för evigt bannlyst från sin älskade hemprovins.
Sedan tar vi ett historiskt kliv så långt bort från medeltidens Florens man bara kan komma: till New York under det tidiga 2000-talet. Den amerikanska författaren, journalisten och Dante-kännaren Nick Tosches – som delar namn med författaren till filmens romanförlaga – får ett erbjudande som han inte kan motstå: att åka till Italien och hämta hem en torr bunt med papper som, åtminstone enligt den nuvarande ägaren, är det sedan länge förlorade handskrivna originalmanuskriptet till Dantes berömda diktepos.
Men uppdraget visar sig innehålla en hel del oförutsedda inslag. Nicks skjutglada skotska gangsterkollega staplar med nöje liken efter bibliotekarier, pappersexperter och bokhandlare på hög. ”För att undvika vittnen”, säger han med ett sadistiskt flin.
Inbäddat innehåll
Schnabel fick ett stort internationellt genombrott 2007 med sin filmatisering av Jean-Dominique Baubys memoarbok ”Fjärilen i glaskupan”. I ”In the hand of Dante” tvinnar han den spretiga metalitterära förlagans röda trådar till en inte helt lättbegriplig filmväv. Intressant är det däremot hela tiden, framför allt om du älskar postmoderna romaner som ”I rosens namn” och ”Språkets sjunde funktion”.
I stället för en rak berättelse upprättar Schnabel ett slags associativ logik mellan tidsplanen, inte minst genom att skådespelarna – en oväntad stjärnensemble med bland andra Oscar Isaac, Gerard Butler och Gal Gadot – spelar dubbla roller. Ett underfundigt skämt är att Martin Scorsese gör ett inhopp som lärd eremit i det historiska Venedig i stället för hemkvarteren i New York.
Schnabel och hans svenska manuskollega Louise Kugelberg har med blandat resultat lyft stora delar av Tosches bisarra mix av hårdkokt deckare och centrallyrik rakt från boksidorna. Ibland skär sig den högtravande poesin och skådespelarnas amerikanska. Men när det klaffar – som Gerard Butlers helt fucking hysteriska monolog om hur mycket han hatar när vackra kvinnor plockar upp skit efter sina hundar – är ”In the hand of Dante” en av årets mest säregna upplevelser.
Enligt algoritmernas fyrkantiga logik borde en så här svårbestämd film inte få existera. Men jag är glad att den gör det.