Jonas Hassen Khemiri slog igenom med dunder och brak med romanen Ett öga rött. Därefter har han bara blivit bättre och bättre. I teaterpjäsen Invasion! skildras hur ett skruvat skämt bland några skolgrabbar om en gay morbror i Libanon, Abulkasem, urartar till nationell masshysteri om förmenta terrorister och drakoniska politiska åtgärder.
Man skulle kunna tro att pjäsen handlar om vintern 2015-16 när paniken grep kring sig, svenska politiker gjorde helt om och tycktes ana en IS-terrorist i varje asylsökande. Men pjäsen sattes upp redan 2006, långt före den arabiska våren, uppror, frihetslängtan och människor på flykt.
Ord betyder något, berättelser formar. När dreven går och ingen ifrågasätter grundpremisserna kan ett helt regelverk byggas på vanföreställningar och felslut.
Det finns många Abulkasem i det svenska samhället.
Efterverkningarna av hysterin under flyktinghösten 2015 – SD har fått sätta tonen – lever vi med idag med en godtycklig vandelsprövning, tonårsutvisningar, retroaktiv lagstiftning och en rättsstat i gungning.
Som exempel på hur drev och masshysteri uppstår är Invasion! belysande även för andra områden.
I veckan meddelade justitieminister Gunnar Strömmer att regeringen beviljat de två läkare som var åtalade i den så kallade styckmordsrättegången två miljoner kronor vardera ex gratia, av nåd.
Fallet gällde mordet på en ung kvinna 1984 och utlöste en masspsykos med krigstidsrubriker, hobbyexperter och snaskiga spekulationer.
Åtalet byggde bland annat på en mammas manipulativa tolkning av en tvåårings utsagor i en vårdnadstvist. Redan där borde alla varningsklockor ha ringt. Men narrativet passade tidsandan: två välsituerade mäns övergrepp på en utsatt ung kvinna.
Läkarna friades dock. Men i domen skrev rättens ledamöter att det var bevisat att männen hade styckat kroppen. Det var både infamt och försåtligt: kan man inte fälla, kan man åtminstone skamma. Eftersom ett brott mot griftefriden var preskriberat kunde männen inte överklaga. Samtidigt medförde påståendena i domskälen att männen förlorade sina läkarlegitimationer. Lynchjustisen fick sitt.
I fyrtio år har de båda männen levt utstötta och isolerade, med skyddad identitet bakom stängda dörrar.
Tills en envis journalist – i detta fall Dan Josefsson – orkade plöja tusentals sidor och ställa de jobbiga frågorna medan rättsväsendet ända upp till JK intensivt tittade bort. Staten kan ju inte göra fel.
Nu vet vi dock vad ett förött liv anses värt: två miljoner kronor. Det är för övrigt vad Gunnar Strömmer drar in i statsrådslön på ett år, om än före skatt.
Medierna får också ta åt sig av misslyckandena. I tider av annonsbortfall blir det svårare att lägga resurser på tidsödande grävjobb. Men det är inte bara en pengafråga. Det krävs också mod att gå emot drevande kolleger: kårandan är stark.
Därför finns det bland alla försanthållanden och tvärsäkra utsagor skäl att upprepa skeptikerns eviga mantran:
Stämmer detta verkligen? Tänk om det förhåller sig tvärtom?