När Graham Potter inför Japan-matchen skulle sammanfatta VM-upplevelsen i Texas vände han på ett engelskt uttryck:
– This is, literally, my first rodeo, sa han. Det här är bokstavligen min första rodeo.
Han har aldrig varit med om det här förut, och jag vet inte om jag varit med om en sådan här laguttagning förut heller, i ett läge som det här.
Byt målvakt, flytta upp kaptenen till en annan position, låt ett lag som släppt fem gå från två anfallare till tre. Skada på den ende spelare som fått höra att han alltid ska spela – in med en löddrig tjugoåring med ett par landskamper under bältet. Kramp på kaptenen, in med spelarna allra längst ut i trupperiferin.
Cowboyhatt på, putsa bootsen, sparka med sporrarna. Yihaa! upp på hästen.
Och när allt var över satt Anthony Elanga där på gräset, vansinnig, och dunkade händerna i marken.
Han fattade inte vad 1–1 innebar, att det räckte för att gå vidare. Vilket förtjusande fartmonster till fåntratt han är ändå.
Planen lyckades
Det har gått 36 år sedan Sverige senast åkte ur ett VM i gruppfasen, och vi som var på Marassi då kommer ju aldrig att glömma hur tomt det känns.
Det här laget ville inte hamna där, de ville navigera sig bort från excelarken och datamaskinerna och ta sig vidare för egen maskin.
Och det var sannerligen en speciell maskin Graham Potter skissat fram.
Den nya balansen fungerade, förstås, bättre än senast. Delvis beroende på att Japan inte hade ett förstauppspel att hota med (Ayase Ueda är, så att säga, ingen Brian Brobbey), men delvis också på att Sverige såg mer synkroniserat ut i försvarsarbetet.
Lagpappan Victor Lindelöf behärskade mittfältsrollen som han gjort i Aston Villa. Säker i positionsspelet, snabb att sjunka när Isak Hien stötte upp i ryggar. Tillräckligt bekväm med bollen.
Det här var en match som gjorde själva spelidén ännu tydligare, i all sin relativa torftighet:
Massor av kroppar i försvarszon, giganten Jacob Widell Zetterström i målet – och så skyffla upp bollen för att desarmera Japans presspel, och hoppas att en murbräcka (Gyökeres), en konstnär (Isak) och en vessla (Elanga) ska räcka som hot.
Allt jag skriver nu, i den vibrerande Texas-kvällen, ska förstås läsas mot bakgrunden att planen lyckades. Sverige överlevde, de gjorde det rättvist, de är i sextondelsfinal. VM är redan godkänt, Graham Potters resa som förbundskapten en succé resultatmässigt.
Bless him
Med det sagt så är det här ett lag med hål i. De försökte mot Japan, ingen gömde sig, men uppställningen med Yasin Ayari och Victor Lindelöf ensamma mot fyra japanska mittfältare gjorde att Sverige nästan aldrig klarade att aktivera sitt superanfall med annat än luftpastejer ämnade för Viktor Gyökeres. När Lucas Bergvall tog över efter Hiens skada så fick Sverige det man får med Lucas: Bra saker, dåliga saker, men konstant mycket saker. Energi, fysik, en vilja att oavbrutet göra avtryck.
Sverige hade inte en sammansatt kontring på hela matchen. Alexander Isak var perifer i spelet, eftersom ingen hittade hans fötter, och eftersom han inte själv klarade att involvera sig.
Om Viktor Gyökeres kan man säga mycket, men mest och först att han gör sitt jobb… every f**ing time. Han river, han sliter, han slåss och biter. När kvitteringsmålet kom, mot ett Japan som blivit passivt efter evighetsmaskinen Maedas 1–0, så låg Gyökeres bakom det.
Han mötte, han fick fram bollen till Anthony Elanga, han tog med sig en japansk försvarare med en djupledslöpning, och han öppnade dörren för Elanga.
Och Elanga?
– Bless him. I love him… today, som Potter sa när jag informerade honom om att hans anfallare hade råkat missa att oavgjort var nog och tillräckligt.
Sveriges andra halvlek var bättre än den första, men den lämnar också förbundskaptenen med gåtor som är svåra att lösa.
Isak Hien gick, hemskt nog, sönder, men Sverige löste det bra efteråt. Frågorna handlar mer om hur han ska använda Alexander Isak i spelet utan boll, och att han kanske måste fatta ett väldigt tufft val:
Sverige behöver en mittfältare till, minst. Men det går väl inte att peta x-faktorn Anthony Elanga i en slutspelsmatch där Sverige måste kunna kontra?
Mot Frankrike? Tyskland? Norge?
Vi får se, det får framtiden utvisa. Men vet ni vad det fina med framtiden är?
Vi är med i den. Vi har fortfarande en blågul VM-sommar att dansa vidare i.
Bless them. Today.