Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Åh, vattenmeloner! Jag står på Ica framför ett berg av mörkgröna klot med svart teckning. För mitt inre öga ser jag plötsligt moster Ayako i Japan, hur hon med expertmin brukade granska vattenmelonerna innan de bars hem i triumf. Hur var det nu igen hon sade att man skulle göra? Jo, först titta på skalet och avfärda alla meloner med glansigt skal. Därefter ska man leta efter den ljusa fläcken på skalet, den del av melonen som vilat mot marken. Den ska vara mörkgul, mindre mogna meloner har vit eller ljusgul fläck. Och sedan, det viktigaste av allt: knackningen. Hörs ett dovt, lite ihåligt ljud – bonk, bonk – när man knackar på den? Utmärkt, då är melonen fullmogen.
Att välja vattenmelon är inget man tar lätt på i Japan, där den är en av de mest älskade frukterna. Under sommarmånaderna är den ett självklart mellanmål och återfinns i var familjs kylskåp. Efter en dag utomhus i 40-gradig sommarhetta är det sann lycka att komma hem och få sätta tänderna i en vattenmelons iskalla, saftiga fruktkött.