Sverige har på kort tid utvecklat en dålig vana. Varje gång energipriserna stiger svarar politiken med nya, tillfälliga stöd. Elstöd. Tillfälligt sänkt drivmedelsskatt. Nästa gång något annat? Detta är ett misstag. Problemet är inte att staten hjälper hushåll i krislägen, utan att stöden utformas på ett sätt som påverkar energianvändningen.
Det finns inget principiellt fel i att staten kompenserar hushåll i krislägen. Tvärtom kan det vara både rimligt och effektivt att mildra plötsliga kostnadschocker. Men det förutsätter att stöden inte undergräver de prissignaler som behövs för anpassning. Här går dagens politik fel: den blandar ihop stöd till hushåll med åtgärder som påverkar energianvändningen.
Ta elstödet. Det baseras på hur mycket el hushållet använder. Den som förbrukar mest får mest stöd. Resultatet blir att incitamenten att minska elanvändningen försvagas. Den som värmer sin utomhuspool får en större utbetalning än den som försöker spara el. Även regeringens senaste el- och gasstöd bygger på samma grundläggande princip: den som använder mest energi får också mest stöd.
Det blottlägger motsägelsen: man försöker både hantera en knapphet och samtidigt sänka priset på det som är knappt – just när incitamenten att anpassa sig borde vara som starkast
Samma feltänk återkommer på drivmedelssidan – men i ännu mer direkt form. Den tillfälliga sänkningen av skatten på bensin och diesel gör det billigare att konsumera fossila bränslen just när knapphet, geopolitisk oro och klimatkostnader talar för att användningen borde minska. Nu vill regeringen dessutom sänka drivmedelsskatten ytterligare som svar på energikrisen. Samtidigt varnar den för brist på drivmedel och utesluter inte ransonering. Det blottlägger motsägelsen: man försöker både hantera en knapphet och samtidigt sänka priset på det som är knappt – just när incitamenten att anpassa sig borde vara som starkast.
Konsekvenserna är välkända. Lägre drivmedelspriser försvagar incitamenten att minska användningen av fossila bränslen, vilket leder till högre utsläpp och ett större beroende av importerad energi. I dagens säkerhetspolitiska läge innebär det också att en del av de offentliga resurser som används för att stödja hushåll indirekt stärker intäkterna hos olje- och gasexportörer som Ryssland, Iran och Saudiarabien. Det ökar Sveriges sårbarhet och är svårt att förena med ambitionen att stötta Ukraina och minska Europas beroende av fossil energi. Men det finns ett bättre sätt.
Rikta stödet
Om syftet är att hjälpa hushållen – ge dem pengar. Gör en generell utbetalning per hushåll eller gör som Frankrike, rikta stödet till dem som behöver det mest. Om man vill kompensera bilberoende hushåll är även ett riktat kontantstöd bättre än att sänka drivmedelspriset. Då uppnår man fördelningsmålet utan att snedvrida incitamenten att spara. Det påstås ibland att sänkta energipriser är det enda sättet att snabbt hjälpa hushåll i en kris. Men stöd till hushåll och subventioner av energianvändning är två olika saker, och Sverige har redan visat att omfattande direkta utbetalningar kan genomföras på kort tid när den politiska viljan finns.
Den valfriheten är inte bara rimlig ur ett hushållsperspektiv – den är också samhällsekonomiskt effektiv.
Det finns också en mer långsiktig fara. Om hushåll och företag börjar räkna med att staten ingriper vid varje prisuppgång försvagas incitamenten att investera i effektivisering, flexibilitet och omställning. Om många länder gör samma sak riskerar dessutom en del av stödet att i praktiken tillfalla oljeproducenterna genom högre världsmarknadspriser.
Här bryter dagens politik mot svensk tradition. Under 1970-talets oljekriser försökte staten inte göra energin billigare. Tvärtom användes den höga prisnivån som en signal till hushåll och företag att anpassa sig. På sikt minskade Sverige sitt fossilberoende kraftigt.
Systematiskt feltänk
I dag gör vi motsatsen. Vi försöker dämpa effekterna av höga priser i stället för att anpassa oss till dem. Det kan framstå som politiskt frestande – men är i längden ett sämre sätt att hantera både energikris och klimatutmaning.
Det mest oroande är att detta synsätt verkar ha brett politiskt stöd. Både Tidöpartierna och Socialdemokraterna förespråkar stöd som sänker priser och belönar hög energianvändning. Det tyder på att problemet inte är enskilda förslag, utan ett systematiskt feltänk.
Sverige behöver en annan princip: stärk hushållens ekonomi, inte energianvändningen. Hjälp hushållen när det behövs – men låt priserna göra sitt jobb.
Jens Ewald, postdoktor i miljöekonomi, Chalmers tekniska högskola
Thomas Sterner, professor i miljöekonomi, Göteborgs universitet