Idag avslutas Almedalsveckan. Ett arrangemang som ofta skälls för att bestå av ytliga rosémingel. Det kan man kan ha olika åsikter om. Men själva konceptet i sig, att människor med skilda politiska, religiösa och moraliska uppfattningar kan mötas, diskutera och argumentera under trevliga former på en liten geografiska plats under flera dagar, får sägas vara något mycket lovvärt. Man kan faktiskt fråga sig hur det är möjligt? Vi människor är ju biologiskt sett flockdjur, som likt andra flockdjur, instinktivt förhåller oss skeptiskt, eller till och med fientligt mot främlingar – framför allt då de inte delar våra politiska, religiösa och moraliska uppfattningar.
Det som gör oss människor unika som art är dock att vi lyckats samarbeta bortom den lilla gruppen av förtrogna och likasinnade och skapa större samhällen just genom att samarbeta även med dem vi inte känner så väl. Kort sagt människan är det enda djur som skapat civilisationer, om än inte det enda djur som skapat komplexa samhällen. Anledningarna till detta är många: handel och marknader brukar lyftas fram som en viktig orsak, likaså skriftspråket och den formella lagstiftningen. Men hur har människan från början lyckats arrangera dessa system och dessutom upprätthållit dem? En ganska negligerad men synnerligen intressant förklaring handlar om en viss drog som varit människans följeslagare åtminstone sedan jordbruksrevolutionen – vissa påstår till och med att den var upprinnelsen till jordbruksrevolutionen – och den har en central plats i Almedalen. Jag syftar förstås på alkoholen.
I boken ”Drunk: How We Sipped, Danced, and Stumbled Our Way to Civilization” argumenterar filosofen, historikern och sinologen Edward Slingerland för alkoholens positiva effekter på den mänskliga kulturen och civilisationens utveckling. Förutom att öka kreativiteten och välbefinnandet har alkoholen nämligen den effekten att den gör oss mer ärliga, en ovärderlig funktion i samröret med främlingar. Lätt tillspetsat hävdas det ibland att inga diplomatiska förhandlingar börjar förrän alla parter fått i sig alkohol. En liknande kultur fanns och finns delvis fortfarande inom näringslivet.
Som med alla droger har olika krafter försökt reglera, moralisera och förbjuda alkoholen. Moraliserandet är nästan lika gammalt som alkoholen själv. Under 1900-talet hade Sverige en synnerligen restriktiv alkoholpolitik med motböcker, monopolisering och diverse kampanjer från Socialstyrelsen. För bara lite mer än 100 år sedan hade vi en folkomröstning om att förbjuda alkohol i Sverige. Kulturpersonligheten Albert Engström blev en viktig kraft för att bevara alkoholen som lagligt njutningsmedel. Man kan faktiskt argumentera för att affischen ”Kräftor kräva dessa drycker” borde varit med i Sveriges kulturkanon. Jag har den i alla fall på väggen i min sommarstuga.
Det intressanta är att vi idag – efter ett stort antal liberaliseringar av alkoholmarknaden och alkoholkulturen – dricker på ett mer återhållet sätt. Korrelation ska givetvis inte blandas ihop med kausalitet men resultatet är inte så förvånande om man tittar på andra länders alkoholvanor. I exempelvis Italien har vinet länge varit en naturlig del av den dagliga intaget av mat, och avdramatiserat till den grad att till och med barnen kan få sig lite utspätt vin till maten. Man dricker måttligt och att bli alltför synbart berusad är inte riktigt socialt acceptabelt.
I dag är faktiskt alkoholkonsumtionen per capita lägre i Italien än i Sverige – liksom andelen alkoholister är mindre. Sverige har samtidigt kommit att närma sig den kontinentala dryckestraditionen genom en större mängd vin- och ölkonsumtion på bekostnad av starkspriten. Uppluckringen av restriktionerna korrelerar också med ett lägre alkoholintag per capita i Sverige de senaste decennierna.
Drickandet kan sägas ha normaliserats. Idag har i stället tobaken tagit dess plats som hälsovådlig syndabock. Från att ha varit en utbredd vana i de flesta sammanhang har rökning förbjudits på arbetsplatser, uteserveringar och ett stort antal allmänna platser. De motbjudande bilder som pryder cigarettförpackningar inom EU samt de storstilade varningstexter som pryder även snusets, cigarrernas och piptobakens produkter får nog sägas vara historiskt unika i sin iver att få oss att avstå detta njutningsmedel.
Även om man på 1900-talet använde sig av andra strategier för att minska alkoholkonsumtionen får vi nog säga att moraliserandet och tonläget kring tobak påminner om hur vi såg på alkohol en gång i tiden. I båda fallen har vi att göra med en ensidig och på det stora hela tråkig syn på människan, hennes livskvalitet och kulturella betingelser. Både alkohol och tobak är gifter som i stora mängder utan tvekan är gravt hälsofarliga. Att röka tre pack cigg och dra halsbloss är ur hälsosynpunkt närmast att jämföra med en alkoholist som dricker starksprit varje dag.
Men precis som en person som avnjuter några glas högkvalitativt årgångsvin till helgen så är cigarr- eller piprökaren som mediterar med munbloss en gång i månaden inte någon som ska behöva se de ständiga varningstexterna på sina tobaksprodukter eller förvisas från uteserveringar. Man kan gått ta bort de motbjudande bilderna på cigarettpaketen också samt låta krogarna själva bestämma om uteserveringar ska tillåta rökning eller ej. Alla vet att rökning är dåligt för hälsan, det finns nog en marknad för rökfria krogar också.
Tobaken kom till Europa på 1600-talet och var en central del av den nya borgerliga offentligheten som skapade upplysningen på kaféer, krogar och klubbar runt om i Europa. Innan dess hade den liknande fredliga och civilisationsskapande effekter för bland andra amerikanska urinvånare. Det finns en anledning till att man rökte fredspipa. Därav liknar den alkoholens civiliserande funktion. Brukas dessa njutningsmedel med måtta blir de människans tjänare och inte hennes herre.