Yours sincerely
Någonstans här inne hittar man ett slags facit till japansk popmusik.
”Yours sincerely” är den 79-årige Haruomi Hosonos första album – som inte är inhemsk filmmusik – på mer än ett decennium. Det är knappt en halvtimme kort men rymmer ett helt liv och, på sätt och vis, en sammanfattning av den japanska popmusikens högst egensinniga musikkanon.
Under den tid som gått har Hosono i sin frånvaro genomgått en internationell renässans, allt oftare namedroppad som en inspirationskälla av yngre och djupt modemedvetna indieartister. Ända tills informationen om hans eskalerande hipphet nådde hela vägen fram till Harry Styles som döpte albumet ”Harry’s house” efter Haruomis solodebut ”Hosono house” från 1973, som en hommage. Över en natt skrevs Hosono in i den pophistoriska allmänbildningen.
Dessutom hade det den eftersträvansvärda effekten att horder av forna One Direction-fans världen över begav sig in i Hosonos älskvärda men – för en novis – ytterst snåriga oeuvre.
På över två dussin album i eget namn samsas – ta ett djupt andetag! – easy listening, brasiliansk bossa nova och tropicalia, doo-wop, exotica, girl group-melodier från Brill Building, hawaiiansk sandsstrandspop, Van Dyke Parks genrebefriade americana, Broadway-musikaler, franska filmkompositörer som Michel Legrand och Francis Lai, swingjazz och gravallvarlig europeisk ambient. Gärna, givetvis, allt ovanstående mer eller mindre samtidigt eller i alla fall i förvirrande omlott.
Parallellt med sin uppsluppet svårnavigerade solokarriär hann Hosono vara en viktig pusselbit i Japans nu så omhuldade City pop-rörelse innan han i slutet av 1970-talet grundade den elektroniska pionjärtrion Yellow Magic Orchestra.
I dag är han den enda av Yellow Magic Orchestras medlemmar som fortfarande är vid liv. De andra två, Ryuichi Sakamoto och Yukihiro Takahashi, gick bort i tät följd för blott några få år sedan.
Som återkomst betraktat må ”Yours sincerely” vid en slarvig första anblick vara något av en bagatell och i sin försiktiga lågmäldhet av nästan privat karaktär. Ibland känns det som om jag tjuvlyssnar på något som inte var ämnat för någon utanför den närmaste vänskapskretsen.
Men så mycket som gör Hosono till Hosono trängs i de här knappa 30 minuterna. Kanske allra tydligast i hans tolkning av The Moonglows klassiska doo-wopballad ”Sincerely”. Men också när han nynnar – bokstavligen! – lite Franz Liszt, förvandlar Beethovens sjunde symfoni till en spröd japansk folkrock-trudelutt och den amerikanska 1800-talskompositören Edward MacDowells überromantiska ”To a wild rose” till rörande DIY-pop.
Det så fjäderlätta och medvetet naivistiska anslaget rör sig hela vägen tillbaka till Hosonos allra första stapplande musiksteg som medlem i rockbandet Happy End vars ”Kaze wo atsumete” från 1971 blev en smula världsberömd när Sofia Coppola använde den i ”Lost in translation”.
Ju mer jag lyssnar och – efter ett tag – bara låter musiken pågå på repeat och nästan glömmer bort att den ens är på, framstår den åldrande Haruomi Hosonos vänliga tilltal alltmer som ett smått perfekt – till och med pedagogiskt – fönster till ett av den asiatiska pophistoriens mest fascinerande, märkliga och inflytelserika livsverk.