Roland Poirier Martinsson rycker ut till försvar för klimatminister Romina Pourmokhtari och regeringens klimatpolitik (GP 2/9). Han tycks mena att regeringen (eller möjligen Pourmokhtari personligen, det är lite oklart) egentligen vill bedriva en mer aktiv klimatomställning men att opinionsläget inte tillåter det.
De har varit så illa tvungna att skynda långsamt för att invänta folkets acceptans.
Alternativet, en mer radikal klimatpolitik, hade inte varit hållbar utan bara rivits upp nästa mandatperiod.
Argumentet hade möjligen hållit om Tidöregeringen varken hade ökat eller minskat ambitionerna i klimatpolitiken i syfte att undvika ryckighet. Men det är nu inte verkligheten.
Omsvängningen började storstilat redan i regeringsbildningen och kommunicerades med all önskvärd tydlighet; Miljödepartementet inordnades under Näringsdepartementet. Därefter kom i tät följd sänkningar av bensinskatten, reduktionsplikten och koldioxidskatten, medan klimatbonusen och flygskatten slopades helt.
För maximal tydlighet kring ambitionssänkningen började klimatministern förra våren att nobba Klimatpolitiska rådets årliga rapportpresentation.
Men enligt Poirier Martinsson skulle alltså syftet med att riva upp tidigare klimatpolitik i själva verket vara att värna mer långsiktigt om densamma?
Det låter en smula motstridigt.
Men det märkligaste med Poirier Martinssons text är att han inte anför några som helst bevis eller tecken på att opinionsläget inte tillåter klimatomställning, det är ett antagande som inte med ett ord beläggs.
Särskilt besynnerligt blir det med tanke på att minst femtio tusen personer demonstrerade i Stockholm till stöd för en mer ambitiös klimatpolitik i slutet av augusti, alltså en av de största demonstrationerna någonsin i Stockholm. Här i Göteborg den gångna helgen samlades kring tio tusen personer, också det rekordstort.
Poirier Martinsson tycks inte ha noterat detta överhuvudtaget. Det är intressant hur det ibland kan räcka med en riktigt surmulen Facebook-grupp för att den ska behandlas som en viktig minoritet som förtjänar att lyssnas på, medan femtiotusen demonstranter inte tycks betyda något alls.
Isobel Hadley-Kamptz skrev träffsäkert apropå politikernas tystnad efter demonstrationen i Stockholm (DN 25/8): ”Tänk om lika många hade demonstrerat mot invandring eller matpriser, vi skulle ha specialinsatta partiledardebatter innan tåget ens kommit i mål”.
Jo, tveklöst.
Det kan vara läge att vakna upp, Poirier Martinsson, mycket tyder på att klimatrörelsen har gått från att vara en minoritet som ibland stör till en majoritet som inte hörts.
Att – som regeringen gjort – skylla de låga klimatambitionerna på folkviljan samtidigt som man håller för öronen duger inte.
Fotnot: Cecilia Verdinelli är skribent, aktiv i klimatrörelsen och en av organisatörerna till helgens freds- och klimatmarsch i Göteborg.
Roland Poirier Martinsson svarar direkt:
Romina Pourmokhtari har varit tydlig. Folket måste vara en aktiv och villig part i arbetet mot global uppvärmning. Att bryta ner fossilsamhällets strukturer kommer inte att vara lätt och svårare ändå om inte folket delar politikernas engagemang. Vid den omvända ordningen, politik i strid med folkviljan, kommer väljarna att avskeda sina representanter.
Då är det inte svårt att se Sverigedemokraterna och ett nytt enfrågeparti utnyttja ett folkligt missnöje, medan Moderaterna och Socialdemokraterna för mandatens skull sneglar åt samma håll.
Pourmokhtari inväntar således inte “folkets acceptans”. Hon följer en strategi. Har vi om ett kvartssekel med växande folkligt stöd år efter år minskat utsläppen, då är det en framgång. Har vi spårat ur på vägen är det en futtig tröst att vi körde som tåget under några år på 2020-talet.
Cecilia Verdinelli önskar en drastisk politik. Folkets stöd finns redan. Se, femtiotusen demonstranter i Stockholm! Nå, demonstrationerna mot löntagarfonderna var större. Tiotusen personer i Göteborg? Änglarna drar det dubbla i en match mot AIK.
Att sedan bortse från miljoner människors protester mot bränsleskatt, reduktionsplikt, vindkraft och havererade återvinningscentraler är att leka med elden.
Verdinelli hänvisar till min kära vän Isobel Hadley-Kamptz, som undrar hur politikerna hade reagerat på motsvarande demonstrationer mot invandring och höga matpriser. Men det vet vi ju redan. Matpriserna dominerar den politiska debatten. Vad gäller invandringen ger Verdinelli utan att tänka på saken stöd åt mitt argument. Sverigedemokraterna uppstod ur missnöjet som följde när politiken lämnade folket bakom sig.
Verdinelli uppvisar en otålighet där demokratin är problemet, en allt starkare åsikt inom klimatrörelsen, som utsett parlamenten till sin fiende. Då är det logiskt att klandra Pourmokhtari, som inom ramen för demokratins trägna processer söker folkets stöd för en hållbar klimatpolitik utan att förfalla till populism.