Paolo Sorrentino är fortfarande mest känd för den bombastiska och Federico Fellini-inspirerade ”Den stora skönheten” (2013), som gav Sorrentino en Oscar i kategorin bästa internationella film. Han har också gjort filmer av det mindre formatet, senast ”Parthenope – Neapels hjärta”. Nu finns det inga direkta kopplingar mellan de två filmerna och ”La grazia”, som översatt till svenska blir ”nåd”, däremot en del likheter med regissörens tv-serie ”The young pope”.
Även här handlar det om en mäktig man, närmare bestämt Italiens (fiktive) president Mariano De Santis, spelad av Toni Servillo. Efter en utförlig genomgång av presidentens plikter och befogenheter börjar själva filmen med Toni Servillos ansikte i närbild. Presidenten står på Quirinalpalatsets tak, blickar ut över staden Rom, röker en cigarett och tänker på sin hustru Aurora som varit död i åtta år.
Servillos ansikte i närbild rakt framifrån är en scenlösning som Sorrentino gärna använder sig av. I filmen finns det även diskussioner om politik, kultur och mode och, eftersom Sorrentino stått bakom kameran, flera visuellt bländande scener.
Det är ruggigt snyggt och milt humoristiskt samtidigt.
Den första äger rum under något så pass stelt som ett statsbesök. Portugals president anländer till Rom i värsta stormen, ösregn och i slow motion. Det är ruggigt snyggt och milt humoristiskt samtidigt.
Mariano De Santis är gammal. Han har bara sex månader kvar av sin sista mandatperiod. Flera av de dagliga arbetsuppgifterna har han lämpat över på sin dotter Dorotea (Anna Ferzetti) som är en kvicktänkt och briljant jurist.
Dock har presidenten tre viktiga frågor att ta ställning till på egen hand innan han går i pension. Det handlar om två nådeansökningar från två mördare som sitter bakom galler och det handlar om en lag om rätten till dödshjälp. Den lagen måste promulgeras (göras gällande) av Italiens president, som också kan välja att avstå.
De Santis är vankelmodig. Kan en mördare släppas fri? Har omständigheterna kring mordet någon betydelse? När det gäller dödshjälp har presidenten, som tycker att det är fel att avliva en döende häst, uppenbarligen sin åsikt klar. Ändå besöker han sin vän påven för att höra vad han anser, och får det förväntade svaret.
Även om detta är filmens kärnfrågor finns det plats för väldigt mycket annat i ”La grazia”. Ett besök på ”La Scala”, en robothund (jo, faktiskt) och, hela tiden, ett superbt och roande spel mellan Toni Servillo och Anna Ferzetti.
Filmens musik är högklassig och konsekvent överraskande. Varför president De Santis hårddiggar italienska rapartister får aldrig någon förklaring. Med detta vill Paolo Sorrentino möjligen ha sagt att allt i livet kan inte förklaras.
Titta också på:
”Den stora skönheten” (Paolo Sorrentino, 2013)
”Guds hand” (Paolo Sorrentino, 2021)
”Konklaven” (Edward Berger, 2024)