Jag vet inte hur det var med er, men själv gnuggade jag mig i ögonen när uppgifterna sipprade ut från SVT.
Vid första anblick såg det ut som ett fantasifullt inlägg på X, något en supporter skickar ut sisådär en halvtimme efter en jobbig förlust.
Graham Potter hade antytt att någon liten förändring var på gång, men det här?
Flytta ut sin lagkapten från den sargade backlinjen? Bryta ut Benjamin Nygren ur elvan? Bänka Karlström? Skifta målvakt? Och allt på en gång!?
Att Sveriges förbundskapten skulle byta motor mitt i loppet kändes uteslutet – tills det publicerades svart på vitt.
Inga små beslut
Japan, som Potter öst beröm över, på andra sidan mittlinjen, och chockterapi som metod.
Startelvan var ett erkännande. Potter vet mer om vad som inte fungerar än motsatsen, så han gjorde om, och det förtjänar ett ögonblicks uppmärksamhet.
Det var inga små beslut.
Målvaktsbytet är en historia för sig. Förtroendet som investerats i Kristoffer Nordfeldt vaskades. Och visst, hans plats mellan stolparna har inte inneburit någon vidare uppsida, det var i ärlighetens namn bättre att chansa med Widell Zetterströms högstanivå.
Mittfältsbalansen har varit ett problem i nästan alla matcher. Potter ryckte skoningslöst en av lagets mest givna startspelare de senaste åren, Karlström, och ersatte med grundbulten i sin backlinje, Lindelöf. Längst fram hade han sett nog av Nygrens klokskap och stoppade in Elangas fart. Den överblivna platsen gick till Mjällby AIF:s Elliot Stroud, som tog det lilla skuttet från Strandvallen till AT&T Stadium.
Signalen var öronbedövande.
Pratet om kontinuitet, om behovet av att utveckla relationer på planen, det kändes plötsligt som något han egentligen velat sätta i centrum, men nu behövdes ett resultat.
Hade ett långdistansförhållande
Tärningen kastad – även om Sveriges tränare försökte tona ned omfattningen av sin rockad efteråt.
– Men jag förstår att det såg ut så.
När matchen hittade sin puls var det Japan som bestämde. Sveriges mittfält gjorde inget anspråk på att hålla speciellt mycket i bollen, utan flyttade sig mest i sidled, en tydlig, förnuftig prioritering efter det som hände senast.
Så fortsatte det: Japan spelade matchen, Sverige hanterade den utan att bryta ihop.
Isak och Gyökeres hade ett långdistansförhållande till nästan allt som hände, försöken att spela sig genom japanernas press var torftiga, oavsett om det skulle göras från egen backlinje eller runt deras straffområde.
Men: Defensivt såg det bättre ut, några farligheter var det knappt tal om, och ingenting var viktigare.
Sanningens ögonblick
Förändringarna förbättrade Sverige.
Stroud gjorde inga fel. Widell Zetterström stod för en riktigt bra räddning. Mittfältsexperimentet med Lindelöf hjälpte till att skapa den stadga och det lugn som saknades senast, men när Isak Hiens VM gick från dåligt till ännu sämre (slut) med ett skadat lår knakade det till.
In kom Lucas Bergvall, Lindelöf klev ned, och med det försvann en dos disciplin och positionsspel som hade hållit Japan på rätt sida.
Mot halvlekens slut kopplade de ett hårdare grepp, anförda av stenhårde Ao Tanaka, och började oroa runt straffområdet, men Sverige höll undan.
Potter såg i alla fall ut att ha skickat ut ett svårforcerat lag igen, inte golvade av allvaret, eller taktiskt så omogna att en helt okontrollerad fotbollsmatch bara drabbade dem.
Det var inte perfekt, men i alla fall en plattform att prestera ifrån – det var bara det att så fort matchen återstartade grep en annan anspänning tag i atmosfären.
Tio minuter in rämnade det. Ett av många japanska anfall som präglades av tålamod och inövade rörelser mynnade ut i ett friläge för Daizen Maeda som enkelt kunde placera in ledningsmålet.
En bekant känsla av otillräcklighet smög sig på – och så skiftade allt karaktär.
Sanningens ögonblick var här.
Och Sverige bekände färg, tack och lov. Anthony Elanga, en av våra allra bästa i kväll, bände in reduceringen från hörnet av straffområdet bara några minuter senare. Kort därefter snappade Isak upp en lös boll och tvingade Suzuki till en superräddning.
”Ni hade dödat mig”
Insatsen tog sig ännu mer.
Först jämnades kraftmätningen ut, sedan tryckte Sverige ned Japan, hotade deras straffområde, vann närkamper och behöll tryck. Lucas Bergvall demonstrerade sitt orubbliga självförtroende. Ayari styrde, Elanga ville inget hellre än att ha bollen.
När domaren blåste av hade vi varit närmast segern med en nick från Isak som sista möjlighet på tilläggstid.
Sverige tävlade. Både insatsen och laget hängde samman, och det mer än något annat var upplevelsen som behövdes.
För Graham Potter var det här en milstolpe.
Något behövde hända efter Nederländerna, och det var upp till honom. Jätterockaden var en lika god idé som någon. Han agerade, vilket krävde mod. Hade han inte gjort det hade han fått kritik för passivitet.
– Ni hade dödat mig, skojade han efter.
Nu känner jag inte till några mordplaner, men för Potter var det här inte obetydligt. Han vet det själv. Det är i såna här lägen han ska visa sitt värde, sin förmåga att förbättra laget, på kort och lång sikt. Sverige borde inte åka ur den här gruppen, det vet han också, och risken behövde elimineras med en mycket bättre insats.
I Dallas spelade sig Sverige från ett hackigt, sårat, försiktigt tillstånd till att se ut som ett landslag man kan hålla tummarna för utan att känna sig blåögd.
Nu väntar en tuff sextondel, så mycket är säkert, men på andra sidan den här insatsen har vi i alla fall har en chans.