Ingen var väl förvånad när Tyskland pekade ut de kamikazedrönare som nyligen hittades på flygplatsen i Leipzig som Kremls verk. Minst en av dem ska ha varit bestyckad med samma typ av sprängmedel som sprängde passagerarplanet i luften över skotska Lockerbie strax före jul 1988 – och dödade 270 människor.
EU:s utrikeschef Kaja Kallas talar om ”statssponsrad terrorism”.
Tyskland svarar med diplomatiska turer. Inte med Natos artikel 5 – alliansens gemensamma svar då ett land attackeras. Inte ens artikel 4 – samråd mellan de allierade om ett lands territoriella integritet hotas. Klokt, för reaktioner och splittring mellan de allierade är vad Kreml vill se – och en upptrappning vill alliansen inte ha.
Även om det är väl känt att styrka är det enda språk som Putin förstår.
Cyberattacker, kabelsabotage på havsbotten, störda gps-signaler och ryska drönare i europeiskt luftrum ingår i Kremls krig mot Väst. Det brutala anfallskriget mot Ukraina kallas militär specialoperation, spetsialnaja voennaja operatsija.
Men fienden är EU och Nato.
Och Ryssland testar var gränsen går. När Nato betraktar det hela som ett angrepp som måste besvaras enligt ”en för alla, alla för en”.
Nato och EU är Sveriges trygghet i en farlig tid. Små länder blir bara flugsmuts när stormakterna ritar om världsordningen. Ensam är som känt inte stark, ensam är bara ensam.
Det är EU som kan bygga konkurrenskraft för framtiden, ta ansvar för klimatpolitiken och den liberala demokratin och samla Europas länder mot ett auktoritärt Ryssland. Då spelar det stor roll vilka partier som sitter i den svenska regeringen; ytterkantspartierna hör inte hemma där, av flera skäl. Inte Vänsterpartiet som gång på gång avslöjas hysa antisemitism, inte Sverigedemokraterna, som nu senast avslöjats med en prorysk tjänsteman i regeringskansliet.
Som EU-skeptiska skulle de ställa till det för hela unionen.
Fast det är inget EU-val? Jodå. Unionen är Sveriges självklara hemvist i världen, bland länder som delar grundläggande värderingar: marknadsekonomi, frihet, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.
Just nu tas unionens nästa långtidsbudget, MFF, fram. Den styr EU in på 2030-talet – och kampen står mellan att trimma unionen för nya tider, vilket Sverige driver – eller fortsatt satsa mest på jordbruk och regionstöd.
Uppskattningsvis en fjärdedel av alla nya svenska lagar och förordningar varje år har sitt ursprung i lagstiftning som Sverige varit med och godkänt på unionsnivå.
De EU-parlamentariker som utses i val vart femte år har en hel del att säga till om här, men tyngst väger Europeiska rådet, med statsministern, och ministerrådet. Regeringen.
EU utmanas redan av de högerradikala. Och det Kremlkramande och EU-fientliga Alternativ för Tysklands jordskredsseger i Sachsen-Anhalt skakar nu om Europas tungviktare, både i Berlin och Bryssel.
Allt detta kommer bort i den svenska valdebatten. Som om världen utanför Sverige inte fanns.
Tidösamarbetet har inneburit radikal högerpolitik – det är så de konservativa och liberala borgerliga partierna betalat för stödet från SD. Men Jimmie Åkesson (SD) kallar detta silvertejp: efter valet sitter hans parti med i regeringen – eller går i opposition.
Och ja, Ulf Kristersson (M) lovade ministerposter till SD långt innan väljarna fick säga sitt – mot att han själv skulle få bli regeringschef.
Nu spretar opinionsmätningarna. Om Tidölaget vinner ska alltså SD ha ministerposter. Fast knappast det dussin som S hotar med; ”ett val mellan mig och tolv SD-ministrar” har ju Magdalena Andersson (S) upprepat till leda i partiets lama och tama debatt. SD har också öppnat för att byta vissa poster mot politik, men inte alla.
Så flera blir det, fast vilka?
Migration ligger bara för nära till hands, ja. Finans eller försvar? Nej, och att Moderaterna skulle ge det ifrån sig är högst osannolikt och statsministerposten är alltså tingad. Utbildning och skola? Liberalernas hjärtefråga. Vård? Kristdemokraternas.
Skulle SD få sin hett eftertraktade kulturministerportfölj? Förödande. Justitieminister? Absolut inte. Utrikesminister? Bevare oss väl.
EU-minister? Med tanke på vilka partiets Europaparlamentariker lierar sig med och vilka frågor de driver låter det som en mardröm. SD ska under inga omständigheter hantera de unionsfrågor som nu ligger på Jessica Rosencrantzs (M) bord.
Särskilt inte i denna orolig tid.
Häromveckan uppgav The Telegraph, med hänvisning till amerikanska underrättelser, att Ryssland kan testa Natos beslutsamhet inom ett år. Vad CIA-chefen John Ratcliffe nyligen diskuterade i Moskva är oklart, men det ryktas att han försökte övertala Kreml att avstå från en attack.
Inför den fullskaliga invasionen mot Ukraina stämde amerikanska underrättelser. Att misstro dem nu vore oklokt.
Den dag vapnen tystnar i Ukraina får ryska trupper nya uppdrag. De flyttas, till nya strider. Just nu trappar Kreml upp hybridkriget mot dem som stöder Ukraina – i försök att splittra Väst, skrämmas och så tvivel hos befolkningen om att det är värt priset att stödja Ukraina.
Skrämmande, minst sagt.
Borde det allvarliga säkerhetsläget ha diskuterats mer inför valet? Ja och nej. Säkerhetspolitik – liksom EU – brukar vara bedrövligt underdiskuterat i valdebatten. Så också nu.
Men rena försvarsfrågor får gärna stanna hos ansvariga politiker – försvarsminister Pål Jonson (M) är en tillgång och borde sitta kvar oavsett regering – och de experter som regeringen ska lyssna på. Medan valet vart fjärde år ger plats för att utkräva ansvar av dem som haft makten. Och prata om vart Sverige är på väg, om vardagen, plånboken, skolan, vården.
Det här är viktigt för demokratin, det får Kreml inte förstöra.
Men vad väljarna måste ta större ansvar för är Sverige i EU – vilka ministrar som ska pendla till Bryssel. För det är helt centralt för framtid och trygghet.
Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.
*Delar av denna artikel är en redigerad version av en tidigare krönika, som inte publicerades i papperstidningen.