Det tog inte många minuter efter att de historiskt dåliga Pisa-resultaten presenterades innan politiker och tyckare red ut mangrant på sina alldeles egna käpphästar för att förklara varför svenska 15-åringars kunskaper i naturvetenskap, läsning och matematik rasar.
Snabbast ur startgrindarna var utbildningsministern tillika L-partiledaren Simona Mohamsson som med emfas slog fast att det är skärmarnas fel. ”Vi är mitt uppe i en skärmpandemi, där våra barn och unga får sin framtid förstörd av apparnas algoritmer”, sa Mohamsson.
Helt fel har hon inte. Det är svårt att förneka att det digitala livet gör något med människor. Uthålligheten tar stryk när jakten på dopamin tar över, snabba belöningar ersätter tålamod och fördjupning.
Det här gäller även oss vuxna. Det är talande att läsningen av fysiska böcker – som kräver aktiv uthållighet – går ner och den läsning som ökar är läsningen av ljudböcker. Jag kan bara titta på mig själv som var en bokslukare av rang som barn men som efter över halva livet som kroniskt online tragiskt nog knappt läser böcker alls längre.
Vi har däremot inga problem att skrolla sociala medier i timmar med poddar i öronen.
Några av de faktorer som OECD pekar ut som tänkbara förklaringar till att läsförståelsen – den viktigaste komponenten – bland unga sjunker, är just bristande uthållighet, förändrade läsvanor både hos vuxna och barn, och en utbredd användning av mobiltelefoner och digitala verktyg i alla sammanhang. Det är inte osannolikt att alla de här förklaringarna hänger ihop.
Digitaliseringen av skolan i sig är något som lyfts fram i debatten (dock inte av OECD vad jag kan se) och att ”gå från skärm till pärm” har blivit ett nytt slagord. Och helt klart finns det saker i Pisa-rapporten som borde få de mest högljudda teknikoptimisterna att chilla lite. Inte minst när det kommer till AI, där det bland förespråkare hetat att AI betyder att alla får ”en egen lärare” i fickan.
En usel lärare i så fall. Den här passagen sticker onekligen ut:
”Elever som använder AI för specifika skoluppgifter, såsom att sammanfatta texter, skriva utkast eller bedriva forskning, uppnår lägre resultat i naturvetenskap än elever som inte använder AI. I dessa fall presterar elever som inte använder AI i genomsnitt cirka 20 poäng bättre än de som gör det – vilket motsvarar att ligga ungefär ett skolår före sina kamrater.”
ETT SKOLÅR! Nu ska det sägas att elever som får hjälp att använda AI presterar något bättre, men ändå. Hade jag barn i skolåldern skulle förstås min instinkt vara att hålla Chat GPT så långt borta som möjligt från allt vad läxhjälp och skolarbete heter.
Nåväl, att skärmar och AI hålls ansvariga för förfallet, inte bara i Sverige, påverkar förstås också de lösningar som pekas ut: mobilförbud i skolan, åldersgräns i sociala medier, fysiska läroböcker istället för digitala, och så vidare.
Detta trots att OECD menar att ”teknik och AI kan stärka inlärningen och bidra till att förbereda ungdomar för framtiden”, förutsatt att de används på ett målmedvetet sätt och inte som en ersättning för uppmärksamhet, ansträngning och förståelse. Och trots att ett land som Estland, som ligger topp 3 i Pisa, har en starkt digitaliserad skola, utan mobilförbud.
Tittar man på Estland hittar man istället sådant som ett relativt jämlikt skolsystem, en stark kunskaps- och lärandekultur och ett stort förtroende för lärarnas professionalitet i att själva utforma undervisningen utifrån tydliga kunskapsmål.
Där börjar vi komma till kärnan här. Skärmar kan vara ett problem utan att skärmarna är förklaringen till skolans problem. Skolfrågorna är komplexa och förtjänar mer än enkla svar. Ett skärmförbud känns som en bra, tuff och billig åtgärd, trots att Pisa inte hittar något statistiskt signifikant samband mellan svenska elevers resultat och rapporterade ”digitala distraktioner”.
Samtidigt har lärare i åratal larmat om bristande resurser, för stora klasser, för få speciallärare, minskad undervisningstid och ökad arbetsbörda på grund av administrativa krav.
Och OECD:s råd? ”Satsa på lärarna, engagera föräldrarna och ge riktat stöd till de elever och skolor som behöver det mest.”
Så för all del, porta Chat GPT och förbjud Tiktok. Men så länge ingen satsar på de som faktiskt ska, och kan, ordna upp detta – lärarna – och ger dem och deras elever de förutsättningar de behöver kommer ingenting att bli bättre.
—
Den här krönikan är hämtad ur CS Veckobrev, ett personligt nyhetsbrev med lästips, länktips och analyser skickat direkt från chefredaktör Marcus Jerrängs skrivbord. Vill du också ha nyhetsbrevet på fredagar? Skriv upp dig för en kostnadsfri prenumeration här.