Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I sin korta självbiografiska essä/novell ”Borges y yo”, Borges och jag, räknar den argentinske författaren upp flera saker som han tycker om: bland annat sandur, etymologi, kaffe och Stevensons prosa. Robert Louis Stevenson är en av de där författarna som historien inte riktigt vetat vad den ska göra med. En stor stjärna under sin livstid, föraktad som underhållnings- och, ännu värre, barnboksförfattare under högmodernismen, då bland andra Virginia Woolf uttryckte sitt ogillande. Sedermera återupprättad – och i dag betraktad som en omistlig klassiker.
Mest känd är den skotske litteräre trollkarlen för den klassiska äventyrsberättelsen ”Skattkammarön”, som hela tiden återutgivits, men som barnbok. Det är i själva verket en lysande roman, även om huvudpersonen är en tolvåring. Även ”Dr Jekyll och Mr Hyde” känner nog alla till. Den gotiska skräckromanen om forskaren som försöker extrahera ren godhet, men som får ren ondska på köpet, är inte bara underhållande, utan en fin psykologisk studie. Själva knuten i romanen är inte uppdelningen i en god och en ond, utan att den gode faktiskt längtar efter att få vara ond och leva ut sin skuggsida.