Malmö symfoniorkester
Martyn Brabbins, dirigent. Malmö Live, 10/9.
Tobias Lund är musikkritiker och skribent på kultursidan.
Den ensamma trumpeten signalerar samling till sorgmarsch och Malmö symfoniorkesters kollektiv svarar med blytunga, dunkelt glänsande toner. Men signalen som flyter ur Gustav Melanders trumpet har också en annan laddning. En lätthet, ja flyktighet, som om den ville upp och ut.
Gustav Mahlers femte symfoni, uruppförd i Köln år 1904, börjar med en sats som har sorgmarschens obevekliga framåtdrift samtidigt som den är ständigt föränderlig, ibland på surrealistiskt vis.
Tillsammans bildar verkets fem satser en mer än timslång färd från mörker till ljus och jublande glädje. Men vägen går i kringelikrokar och över bottenlösa svalg. Mahlers sätt att manipulera genrer som begravningsmarsch, vaggvisa, wienervals och pastoral gör musiken välbekant och ändå främmande. Rum öppnas och stängs, scener tunnas ut eller rasar ihop och blottar ting som varit dolda. Här gäller i högsta grad att det är vägen som är mödan värd.
I tredje satsen undermineras en borgerlig wienervals av expressionistiska utbrott och genomgår en förbluffande förvandling. Mitt i balsalen öppnar sig ett stort och kalt rum, som ett tempel, med ekande urtida lurar.
Det är på konserter som denna, där chefsdirigent Martyn Brabbins leder Malmö symfoniorkester i ett stort och komplext verk utan solist, som publiken bäst kan följa ensemblens utveckling. Mina förväntningar inför Mahlers femma var höga, och jag blev inte besviken. Musicerandet var kraftfullt och samtidigt rikt nyanserat på ett sätt som gjöt liv i både detaljer och långa förlopp.
Fjärde satsens ”Adagietto”, som sedan 1971 brukar förknippas med Luchino Viscontis filmatisering av Thomas Manns novell ”Döden i Venedig”, blev en varm viskning i händerna på Brabbins och Malmö symfoniorkester. Känslosam men helt utan den inställsamhet som en del dirigenter har gjort sig skyldiga till. Det var levandes grant, sade någon efter konserten, och jag kan bara hålla med.
Sista satsen – den symfoniska resans mål – är den minst intressanta av de fem. Men, som sagt, det viktiga är inte det braskande slutet utan allt det som händer på vägen dit. Dagen efter konserten hör mitt inre öra fortfarande slutet av första satsen, där Gustav Melanders ensamma trumpet tog upp signalen från satsens början, lyfte den uppåt, allt tystare, till en nivå där den lösgjorde sig från trumpetens klang och svävade vidare upp i etern via Malin Nordlöfs tvärflöjt.
För mig sätter den klangtransformationen ett lätt, mycket lätt, finger på vad det är som gör Gustav Mahlers musik oundgänglig än idag.
Den som vill höra Malmö symfoniorkester spela ett annat stort och märkligt verk kan sikta in sig på konserten med Anton Bruckners åttonde symfoni den 26 november. Då dirigerar orkesterns nye ”förste gästdirigent” Christian Blex, en ung talang från Tyskland som parallellt med sin internationella dirigentkarriär är doktorand i Oxford, där han forskar om sociala medier och politisk polarisering! Vad ska man säga? Det finns folk med kapacitet.