Det är endast genom att kunna utnyttja Östersjön som Sveriges allierade i öster – Finland och de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen – kan försörjas i krigstid.
Följande räkneexempel illustrerar utmaningen. De fyra frontstaterna skulle under de första två månaderna behöva cirka 230 000 ton importerade varor per månad för ekonomisk överlevnad, militär försörjning och förstärkning. Detta skulle öka till cirka 455 000 ton per månad från den tredje månaden, 703 000 ton från den sjunde månaden, och sedan 720 000 ton per månad efter det första året, när befintliga lager börjar sina. De skulle också behöva 1 500 000 ton olja per månad.
Detta är naturligtvis ungefärliga siffror, men de motsvarar omkring en tredjedel av den nuvarande totala importen, två tredjedelar av energiimporten, en ammunitionsförbrukning baserad på det pågående kriget i Ukraina samt tillskottet av nio brigader till frontlinjer i öster. De siffror som anges är jämförbara med försörjningsbehoven hos liknande stater under andra världskriget. Även med denna tillförsel skulle livet bli tufft för befolkningen i frontstaterna, men vi talar om umbäranden, inte svält.
En sådan mängd förnödenheter kan endast transporteras sjövägen. Finland och de baltiska staterna har vardera endast en enda tvåfilig motorväg som förbinder dem med omvärlden, och deras järnvägsspårvidd skiljer sig från resten av EU. Dessa förbindelser skulle vara ytterst sårbara i händelse av krig, eftersom bara några få bomber skulle stoppa all trafik i flera dagar. Däremot, om en explosion inträffar till havs, fylls kratern automatiskt igen av vatten.
Även utan fientliga motåtgärder skulle de flesta importvarorna till de fyra länderna behöva transporteras sjövägen, precis som i fredstid. Tankfartyg av Baltimax-storlek transporterar 80 000 ton olja vardera, och vanliga lastfartyg kan lätt transportera 20 000 ton. Jämför det med tåg som sällan transporterar mer än 500 ton, eller lastbilar som rymmer 20 ton vardera eller något mindre. Det finns en anledning till att havet är den globala motorvägen, som står för ca 80 % av den internationella handeln. Under covidpandemin stoppade många länder flygtrafiken till sina flygplatser, men ingen stoppade fartygstrafiken eftersom den är alltför central för nationernas överlevnad.
För att uttrycka det enkelt: i ett stort krig mot Ryssland skulle först de baltiska staterna och sedan Finland besegras om västvärlden förlorade förmågan att använda Östersjön, eftersom deras militära förband skulle få slut på ammunition och befolkningen bakom dem skulle svälta.
Hur många handelsfartyg skulle det då krävas? Om hälften av de inblandade fartygen hade de storlekar som anges ovan, och hälften var något mindre, skulle behovet uppgå till 17 fartyg per månad under krigets första två månader, för att sedan stiga till 82 per månad efter det första året. Det motsvarar ungefär ett fartyg varannan dag, för att sedan öka till nästan tre per dag.
En framgångsrik kampanj för att möjliggöra användningen av Östersjön skulle inledas med en omfattande vapeninsats när de västliga Östersjöstaterna slog ut den ryska Östersjöflottan och tillhörande kustförsvar, såsom kustrobotbatterier. Östersjön är så pass liten att striden skulle likna ett knivslagsmål i en telefonkiosk: nyckeln till framgång skulle vara att agera snabbare än fienden. Västländerna kan vinna denna kamp, även utan USA, så länge man agerar offensivt och samordnat.
När det första slaget väl har vunnits skulle den livsviktiga transporten av handelsfartyg från områden utanför Östersjön och över Östersjön till frontstaterna kunna inledas, även om hotet om luftangrepp från djupare in i Ryssland skulle kvarstå. De första transportfartygen skulle eskorteras individuellt av örlogsfartyg under hela resan, men i takt med att fler fartyg tas i bruk skulle de kunna transporteras i grupper.
Dessutom finns det viktig infrastruktur att skydda, däribland vissa hamnar, och åtgärder skulle behöva göras för att förebygga rysk minläggning. Finska isbrytare skulle behöva skyddas. Om kriget bryter ut på sommaren skulle vissa av dem kunna skickas ut ur Östersjön för att hålla dem i säkerhet för att senare kunna återvända inför vintern. Vissa av öarna i Östersjön skulle snabbt behöva besättas och förstärkas av den svensk-finska amfibiestyrkan. Lägesbilden i Östersjön skulle vara avgörande, liksom samordningen mellan sjö- och flygstridskrafter.
Allt detta kräver en genomgripande förändring av hur de Natoanslutna Östersjöländernas marina styrkor opererar, och i synnerhet den svenska marinen. I årtionden bestod dess uppgift i att förhindra att andra länder använde Östersjön i krigstid på ett sätt som negativt påverkade och hotade Sverige, något som inom sjömaktskontexten kallas ”sea denial”. Det fanns planer på att eskortera fartyg till och från Stockholm under svåra tider, men i fullskaligt krig skulle fokus ha legat på att hindra ryssarna (i deras sovjetiska skepnad) från att korsa Östersjön för att landstiga i Sverige. Snabba örlogsfartyg skulle ha manövrerat i skärgårdarna, dykt upp endast för att avfyra sina torpeder och robotar och sedan fly undan.
Nu är rollen en annan. I ett samtida krig skulle den svenska marinen behöva färdas över det öppna Östersjön och kämpa för att hålla de handelsfartyg flytande som Finland och de baltiska staterna är beroende av. Det kräver örlogsfartyg som kan försvara andra utöver sig själva, vilket i sin tur innebär defensiva långräckviddiga luftvärnsrobotar och helst större fartyg, med radar placerade högre upp för att ge bättre förvarning och med kapacitet att bära fler och bättre vapensystem. Kravet har förändrats från ”sea denial” till kontroll av maritima områden, dvs. förmågan att själv utnyttja havet.
Den svenska marinen var en av de första att inse denna förändring. Det är därför som nästa generation av örlogsfartyg inte kommer att bestå av uppgraderade Visbykorvetter, utan av betydligt större fartyg, nämligen Luleå-fregatterna. Under tiden utrustas Visbyklassen med luftvärnsrobotar av typen Sea Ceptor. Sverige har också vidtagit imponerande åtgärder för att integrera sitt effektiva luftförsvar och sina nya radarstationer med de allierade ländernas. Landet har dessutom klokt nog valt att husera ett nytt Natologistikhögkvarter i Enköping.
Sammanfattningsvis måste nu Östersjön för Sverige i krigstid fungera som en motorväg snarare än som en vallgrav. För att säkra sina yttre försvarslinjer, som utgörs av Finland och de baltiska staterna, måste Sverige tillsammans med sina allierade i Östersjön inte bara bestrida andras kontroll av maritima områden utan även etablera egen kontroll. Vägen till seger har förändrats. Det kräver nya planer och ny utrustning, som bygger vidare på den svenska försvarsmakten och den svenska nationella planeringens långvariga excellens på området. Grunden för allt detta är sjömakt, vilket alltjämt inte är ett fritt val utan en nödvändighet.
Andrew Livsey, pensionerad kommendörkapten i Royal Navy, numera King’s College London
Svensk översättning: Jerker Widén, Försvarshögskolan