Tolerant och omtänksam. Lugn och klok. Stark och rakt på sak. Alltid beredd att hjälpa om någon behövde i den stora familje- och vänkretsen. Själv var jag en av dem som hon stöttade under många år. Sådan var min väninna Heidi.
När vi träffades i mitten på 90-talet var det ett hektiskt vardagsliv som gällde med tre små barn och jobb som undersköterska. Men drömmen var att bli arkitekt och det blev hon också, 39 år gammal. Efter praktik i Barcelona och en mellanlandning med kursarna på NASA i Houston, Texas där de hjälpte till inreda en raket. På riktigt!
Gemenskap, att göra saker tillsammans med andra var en viktig del i livet; på kurser, träningen eller i jobbet. Till exempel i Aurora, nätverket för företagsamma kvinnor. Eller med sin man Jari, barndomsvännen Marina och övriga i vandrargänget från ungdomsåren i Eskilstuna. På äventyr i naturreservat i Sverige, Slovenien och Portugal.
Eller hemma i det vackra huset på norr i Lund som hon ritade själv och sedan byggde tillsammans med Jari. 2006 stod det klart att bo i, murat av lillebror Tero och där svärfar Stig fixat elen. Att vattnet ett tag fick hämtas från vattenslangen därute och golvet var av mjölkkartongpapp gjorde inget. Till sist var det färdigt, enkelt och funktionellt, modernt och tidlöst på samma gång. Och med omålad fasad där tidens tand fick råda med väder och vind. En och annan som undrade när det skulle målas fick som vanligt ett rakt svar: ”Det ska det inte!”
Här i huset samlades familj och vänner, ofta på längre besök uppifrån landet. Här bodde också en tid utbytesstudenter från USA och Brasilien. Det blev som tillfälliga kollektiv där man deltog efter lust och förmåga. Alla tillsammans och med Heidi som lagkapten vid spisen och bordet. I huset vittnar högar med böcker och tidningar om hennes vetgirighet.
Skönlitteratur blandat med arkitektur och design men även de senaste rönen i matväg. Gott men nyttigt blev extra viktigt när Heidi fick diabetes. När cancern oväntat slog till i våras slog hon tillbaka med all kraft och kämpade emot hela den korta tiden som visade sig finnas kvar. Nyss var det nya planer för firman efter en lång och krävande mentorsutbildning.
Läkarbeskedet om att bara ett par år var kvar fick henne lägga om planen till att hinna avsluta sina uppdrag. Men allt skulle gå så mycket fortare när komplikationer stoppade all behandling.
– Jag väntar på någon sorts friskhet, sa Heidi när vi pratade i mitten på juli.
Det fanns mer finskt sisu kvar som gjorde att hon inte tänkte ge upp och börja prata om döden. Nog hade hon den starka viljekraften med sig vid flytten från Finland till Eskilstuna som sexåring, och skolstarten utan att kunna ett ord svenska. Den kraften bar genom hela livet. Det är overkligt och tomt nu för oss alla när Heidi är borta.
Elisabeth Sandberg