Det finns en påtaglig frustration hos framför allt Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i den här valrörelsen. Den påminner inte så lite om den gamla alliansens sista dagar, sensommaren 2014.
Varför är ni så sura? Det står faktiskt i Financial Times att vi är jätteduktiga!
Varför äter folk inte fler kakor? Tillväxtprognosen är faktiskt god!
Parallellen med franska revolutionen är något hårdragen, jag inser det, men att klaga på folk som klagar är sällan en framgångsrik politisk strategi.
Inte heller att alienera breda väljargrupper på förhand.
Nästan tre miljoner svenskar bor i hyresrätt. Det dessa fått höra från M och SD i det här valet är dels att de borde skaffa ISK och köpa villa i stället, dels att det vore förfärligt om någon befintlig villaägare fick en hyresgäst som granne.
Detta är bara ett exempel. Titta på TV4:s partiledardebatt från i torsdags om ni inte tror mig.
Så här kan man naturligtvis tycka, men man kanske inte ska bli chockad om det sedan blir knepigt att samla en majoritet.
Marie Antoinette förlorade förvisso inget val, men väl sitt huvud.
Högerherrarna får försöka trösta sig med lite långsiktighet
På ett mänskligt plan går det samtidigt att förstå Kristersson och Åkesson.
Resultaten i kampen mot gängbrottsligheten är objektivt sensationella. Svensk ekonomi har hanterat den globala oron bättre än de flesta trodde för några år sedan.
Fler än någonsin, en majoritet, tyckte också att regeringen gör ett bra jobb senast Ekot och Indikator frågade.
Ska man då verkligen förlora!?
Jo, risken ser stor ut, och blir det så får högerherrarna försöka trösta sig med lite långsiktighet.
Oppositionen har ridit genom valrörelsen på skyhöga hästar.
Nooshi Dadgostar lovar att ”fylla människors plånböcker”. Magdalena Anderssons knappt märkbara skatt på bankernas räntenetto ska räcka till bättre välfärd i hela landet, ännu färre brott och bättre privatekonomi för nio av tio svenskar. Amanda Lind och Elisabeth Thand Ringqvist ska fixa radikalt lägre utsläpp, utan att folk eller företag drabbas negativt.
Detta i en tid av stor global oro, där vårt viktigaste exportland Tyskland är i kronisk kris och vår viktigaste allierade USA leds av en narcissistisk vettvilling.
Det är inte särskilt långsökt att tänka sig hur Tidöåren snart framstår som en svunnen guldålder, där högern kan jogga hem valrörelsen 2030 på gamla meriter.
Men det bygger förstås på att SD kan hantera en valförlust utan att radikalisera sig själva in i väggen, och på att Moderaterna kan ta en motgång utan att slita varandra och partiet i stycken.
Samt, möjligen, att de kalibrerar om tonen en aning till nästa gång.
Villaägare i storstädernas kranskommuner är en viktig väljargrupp, men det finns faktiskt flera.
Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Expressen. Det här är en text från hans nyhetsbrev – du kan prenumerera här!
Mer från Viktor i veckan: