Det var några nervösa steg ut på planen.
När Thelma byttes in mot Piteå var det första gången på länge som kroppen skulle klara av det som tidigare varit en självklarhet: att spela en fotbollsmatch.
– Det var längesedan jag spelade fotboll och spelade match, men det var jätteroligt. Det kändes inte riktigt verkligt.
Hon ler när hon lutar sig tillbaka i soffan i lägenheten hemma i Växjö och tänker tillbaka på lördagens match.
Det är kanske inte så konstigt.
För bara några månader tidigare såg tillvaron helt annorlunda ut.
Thelma hade precis flyttat tillsammans med sin storasyster Erica, som båda skrivit på för Växjö DFF. Ny klubb, ny stad och chansen att visa varför hon räknas som en av svensk fotbolls stora talanger.
Men det tog stopp redan i den första cupmatchen när bröstsmärtorna kom.
– I början var det väldigt många tankar att nu vill jag komma hit och visa upp mig och så kunde jag inte det. Det var väl det jobbigaste i början att acceptera.
Talangen hade drabbats av en hjärtsäcksinflammation och fotbollsskorna fick ställas undan. I två månader fick hon inte träna över huvud taget och ganska snart handlade frustrationen över missad fotboll om någonting större.
Hon hade ont i bröstet. Var konstant trött. En kropp som vanligtvis ville göra allt tycktes plötsligt inte vilja göra någonting.
En eftermiddag gick hon ut på promenad med sin mamma. Fem minuter kändes för mycket.
– Det är inte likt mig. Jag har alltid väldigt mycket energi.
Smärtan i bröstet ville inte släppa sitt grepp. Till slut blev den så intensiv att kroppen sa ifrån fullständigt.
– Jag kunde inte träna med smärtan längre. Jag kunde knappt andas och det var väldigt obehagligt.
Beskeden kom aldrig
Veckorna gick och tvivlen började gro.
– Kommer det här påverka mig resten av livet eller är det något tillfälligt?
Allt hon kunde göra var att vänta på att symptomen skulle försvinna. Dagarna gick. Veckorna också.
– Jag fick aldrig något riktigt positivt besked utan jag skulle bara gå och vänta, men de försvann aldrig och jag visste inte vad jag skulle göra åt det.
Någonstans där, mot slutet av de första två månaderna, var det som tyngst. Och när hon i dag tittar tillbaka på den perioden inser hon att det inte bara var kroppen som mådde dåligt.
– Jag tror egentligen inte att jag riktigt förstod under den tuffaste perioden hur dåligt jag faktiskt mådde. Utan det är först nu när jag ser tillbaka på det som jag inser att det har varit väldigt tufft.
Målet var ändå glasklart.
Hon skulle tillbaka.
18-åringen säger att hon aldrig var riktigt nära att ge upp fotbollen, men det fanns stunder när kampen för att komma dit kändes övermäktig.
– Tankarna har ju ändå kommit att ”nu orkar jag inte mer”. Men kärleken till fotbollen har gjort att jag orkar fortsätta kämpa även i de tuffaste stunderna.
Sommaren gjorde knappast saken lättare. F19-EM, som skulle ha kunnat bli en av årets höjdpunkter, spelades utan henne.
– Jag kunde knappt kolla på EM även fast jag tyckte det var så otroligt kul för alla mina vänner att få spela. Inte när jag mådde så pass dåligt själv.
Rädd vid maxpuls
Efter sommaren började någonting äntligen hända.
Thelma kunde vara mer med laget igen och fotbollen smög sig tillbaka in i vardagen. Först försiktigt, sedan med allt högre belastning. Men kroppen glömmer kanske snabbare än huvudet. Första gången pulsen skulle pressas hela vägen upp kom tankarna tillbaka.
– När jag skulle komma upp i maxpuls och så där första gången, då var man ju ändå... Jag var rädd, det skulle jag säga.
Steg för steg försvann rädslan och mot Piteå kom det så efterlängtade inhoppet och nu kommer orden som varit så långt borta under så många månader:
– Ja, nu är jag helt frisk. Så nu är det bara att stegra och tåla fotbollsbelastningen igen.
Det finns knappast någon mjukstart att vänta.
Växjö befinner sig mitt i en bottenstrid där en stor del av serien slåss om att hålla huvudet ovanför strecket. Varje match betyder något.
– Det känns bara jättekul att äntligen få spela tillsammans med laget och bidra med det jag kan. Det ska bara bli så otroligt kul. Jag längtar efter varje match.
Några månader vid sidan av planen har kostat henne mycket. En stor del av debutsäsongen i Växjö försvann. F19-EM försvann.
Drömmarna gjorde det inte.
– Jag vill kunna spela på den högsta nivån och kunna mäta mig med de absolut bästa.