Petter Larsson
Det är det här som kallas kärlek. Atlas. 349 sidor.
Då författaren är skribent på kultursidan recenseras boken av Isabelle Ståhl, idéhistoriker, författare och skribent i Dagens Nyheter.
”Vi människor verkar vara fjärrstyrda av krafter som byggt bo inom oss”, heter det i förlagets presentation av Petter Larssons bok. Metaforen är misslyckad: hur kan något samtidigt bo inuti oss och styra oss från ett avstånd?
Jag förstår Petter Larssons poäng: han vill visa hur det yttre – klassamhället och de sociala hierarkierna – formar det inre, vårt begär och partnerval. Men för att beskriva sin längtan efter ett samhälle där gränser mellan människor inte längre finns, måste man vara mycket precis i skildringen av de gränser som faktiskt existerar.
Den precisionen finns tyvärr bara delvis i den här boken, som undersöker hur klassamhället påverkar vilka möjliga partner vi möter, dras till och känner igen som människor av vår sort.
Homogami kallas mönstret: vi bildar oftare par med personer med ungefär samma utbildning, klassbakgrund och ålder, ofta också liknande politiska värderingar och etnisk bakgrund.
I tjugo kapitel sammanställer Larsson forskning om allt från ståndssamhällets äktenskap till nätdejting. Efter den historiska delen följer genomgångar av yrke, inkomst, förmögenhet, politik och kroppslängd. Studier refereras och procentsatser jämförs, med låttitlar som ”Son of a preacher man” och ”What’s love got to do with it?” som kapitelrubriker och ett inledande veckotidningsformulär där läsaren får poängsätta sin relation efter bland annat åldersskillnad, utbildning, ekonomi och yrke, kanske för att hålla humöret uppe.
Petter Larssons tes var först att parbildningen ökar den ekonomiska ojämlikheten, men de ”vattentäta bevisen krympte till indicier”, skriver han i efterordet, och projektet breddades.
Finast är hans resonemang om kontakthypotesen, alltså teorin om att olikartade människor som återkommande exponeras för varandra kan bli mindre främmande och trots allt välja varandra.
Författaren skriver också träffande om dejtingmarknadens meritokratiska löfte: fler blir tillgängliga, men den sociala sorteringen består. Den som ändå blir utan partner får lätt känslan att felet måste vara hennes eget.
I SVT-programmet ”Gift vid första ögonkastet” ser han en ”kärlekens arbetslinje”, där deltagarna ska arbeta med sig själva tills de blir anställningsbara som makar.
Men när han avfärdar det ”psykologiska, och därför individualistiska, perspektivet” blir kritiken för enkel. Ordet ”därför” sätter likhetstecken mellan psykologiskt och individualistiskt. Petter Larsson behöver inte skriva om anknytningsteori. Men en människas tidiga relationer existerar ju inom klassamhället. Daddy issues och kapitalism går hand i hand. Föräldrarna finns överallt i boken, men främst som klassbakgrund, knappast som människor vars sätt att älska och utöva makt kan upprepas i våra vuxna relationer.
Även språket förenklar på fel ställen. Prosan pendlar mellan omständliga forskningsreferat och veckotidningskäckhet. Jag tycker om torr byråkratprosa, när den är exakt. En mening går från ”Mer finsorterat har vi också sett att” via ”när det kommer till giftermål” till ”liksom att till exempel”. Orden blir många utan att resonemanget blir mer precist.
När Petter Larsson ska lätta upp blir det värre. Platon påstås ha velat anordna ”gigantiska sexorgier”, där underordnade kunde få barn med de styrande och hoppas på barn med ”guld i själen”. Men i ”Statens” femte bok gäller den reglerade fortplantningen väktarna, inte fri sexuell blandning mellan samhällsskikten. Lotteriet är riggat, men någon klassöverskridande orgie finns inte.
Det som ska göra boken unik, enligt förlaget, är ett ”dejtingexperiment”. Det upptar korta avsnitt i nätdejtingkapitlet, som i övrigt främst bygger på andras forskning.
Petter Larsson skapar på en nätdejtingapp profilen Erik för att se om hans kulturintressen och mediejobb lockar kvinnor med liknande bakgrund. Av hänsyn till kvinnorna ska han varken kontakta eller svara någon. Sambon, kulturjournalisten Malin Krutmeijer, ”skrattar rått åt hur illa det går”. På en annan sajt blir han Niklas och får fyra hjärtan. Uppmanad att chatta undrar han: ”Chatta med främlingar? Medan min sambo sitter bredvid i soffan?”
Kvinnornas universitetsutbildningar och avsaknad av ”uppenbart utländskt klingande namn” får peka på homogami, trots att Larsson medger att fallen är för få och namn inte fastställer bakgrund. De söker kontakt utan att veta att de ingår i ett experiment.
Själv behöver han aldrig bli bortvald av någon han vill ha. Det är obehagligt att läsa, och munterheten gör saken värre. Ett gilla-hjärta möts med ”Ka-ching!”. Kvinnorna blir en ”småländska” och en som ”kallar sig chef”. Larsson kritiserar kärleksmarknadens instrumentella blick, men skriver själv som om kvinnorna vore poäng man samlar på.
Kvinnorna i Amanda Romares ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” ”trånar”, och det är ”hjärtskärande och pinsamt” hur de hänger upp tillvaron på män. Romare gör sin egen genans till litterärt material: besatthet, avvisanden och förnedring. Larsson gör istället hennes pinsamhet till studieobjekt.
Själv får han vara älskad, kulturellt hemma och skyddad av sambon. I efterordet tackar han ”min älskade Malin”: ”Se där vad lite yrkeshomogami kan göra. Vi ska gå hand i hand, du och jag.”
Problemet är inte lyckan med Malin, utan dramaturgin: efter möten med de ensammas desperation gratulerar författaren sig själv till en lyckad matchning.