INSÄNDARE. Utbildningsminister Simona Mohamssons förklaring till de sjunkande resultaten i skolan saknar trovärdighet. Skärmarna har blivit en bekväm syndabock för skolans misslyckande när förklaringen finns att finna på annat håll, skriver Anders Malmquist, pensionerad grundskoledirektör i Malmö stad.
Sveriges nya Pisaresultat är alarmerande. Resultaten i matematik och läsförståelse har återigen försämrats. Men förklaringen av utbildningsminister Simona Mohamsson (L) är häpnadsväckande enkel: Sverige har drabbats av en ”skärmpandemi”.
Skärmarna har blivit en bekväm syndabock för en skolpolitik som inte förmår se de betydligt större problemen. Ingen bestrider att överdriven skärmtid och mobiltelefoner kan störa undervisningen. Det finns goda skäl för mer läsning, fler böcker och ökad studiero. Men därifrån är steget långt till att förklara Sveriges resultatförsämring med en ”skärmpandemi”.
Skolverkets egna analyser pekar på betydligt djupare problem. Familjebakgrunden har fortsatt stor betydelse för elevernas resultat och myndigheten konstaterar att skolans kompensatoriska förmåga inte har förbättrats. I matematik har familjebakgrundens betydelse till och med ökat.
Det finns dessutom en historisk ironi som utbildningsministern borde fundera över. Förra gången svensk skola nådde ett verkligt lågvattenmärke i PISA var 2012. Sverige hade då sina dittills sämsta resultat och hade försämrats kraftigt sedan mätningarna började. Även då leddes utbildningsdepartementet av en liberal – Jan Björklund, som då hade varit utbildningsminister i sex år.
Nu har vi åter en liberal utbildningsminister när resultaten faller kraftigt – och återigen söks förklaringen någon annanstans. Den här gången är det skärmarna.
Men Sveriges skolproblem är större än frågan om skärm eller pärm. Skolverket visar att skolsegregationen nästan fördubblades mellan 1998 och 2015. Boendesegregationen är den största förklaringen, men ungefär en fjärdedel av ökningen förklaras av skolvalet.
Därför går det inte att blunda för det marknadsstyrda skolsystemets och de vinstdrivande friskolornas roll. När skolpengen följer eleven samtidigt som friskolor kan göra vinst genom att hålla nere sina kostnader skapas ekonomiska drivkrafter som inte alltid sammanfaller med skolans uppdrag.
Skattepengar avsedda för elevernas utbildning kan lämna skolsystemet som vinst, samtidigt som kommunerna måste bära kostnaden för att alltid kunna erbjuda alla elever en skolplats. De pengarna behövs till lärare, speciallärare, elevhälsa och tidiga insatser.
Ska vi vända utvecklingen behövs en skola som klarar sitt kompensatoriska uppdrag och fördelar resurser efter elevernas behov. Vi måste också våga göra upp med skolsegregationen och ett system där vinstintresset tillåtits ta plats i svensk skola.
Det är anmärkningsvärt att två av den svenska Pisahistoriens allvarligaste resultatkriser inträffar med en liberal utbildningsminister – samtidigt som Liberalernas svar båda gångerna tycks vara att förklara varför ansvaret egentligen ligger någon annanstans.
Att kalla dagens problem en ”skärmpandemi” är slagkraftigt. Men en utbildningsminister borde söka orsakerna till problemen – inte syndabockar.
Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare