Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
REPLIK | ADHD
I ett debattinlägg om adhd klargör fyra professorer på ett förtjänstfullt sätt att diagnosen kan vara användbar även om gränsen för när vi ska ställa den i grunden är godtycklig, samt genetikens centrala roll i hjärnans utveckling vilket har stor betydelse för den konstellation av problem som vi benämner som adhd (SvD Debatt 5/9). Men jag blir förvånad över deras benägenhet att presentera sina åsikter och tolkningar om diagnostik och behandling som fakta, och att de bortser från några viktiga överväganden i diskussionen.
Det är välkänt att diagnostik och behandling av adhd har ökat i hög takt under de senaste 20 åren. Under 2025 behandlades cirka 9 procent av alla svenskar i övre tonåren med läkemedel för adhd och cirka 4,5 procent av alla vuxna under 30 år, en 15-faldig ökning för tonåringar och en 30-faldig ökning för de unga vuxna (Socialstyrelsens statistikdatabas). Författarna tycks mena att denna förändring beror på att skolan försämras, men vad jag vet finns det ingen sådan evidens, utan detta är en hypotes som framställs som fakta.
Tvärtom vet vi idag att ungdomar idag har ungefär samma nivå av adhd-symtom som för några årtionden sedan, men de som diagnostiseras idag har betydligt lägre grad av symtom än de som diagnostiserades förr. Den förändring vi sett har förmodligen många olika orsaker och kan inte reduceras till försämrad skolmiljö, utan det handlar sannolikt om både en förändring i hur vi psykiatrer värderar symtom och inte minst funktionsnedsättning, samt hur vår kollektiva kulturella förståelse av olika slags livsproblem och sätt att fungera som personer har förändrats.
Detta hänger samman med det författarna benämner som ”väl underbyggd adhd-diagnos”. Problemet är ju att det inte finns någon objektiv referenspunkt för hur mycket funktionsnedsättning eller vilken symtombörda som ska krävas för att ställa en diagnos, utan att uppfattningen om detta kan förändras över tid. Detta är inte unikt för adhd, utan psykiatrins historia innehåller flera exempel på när vår yrkeskår har varit delaktig i diagnostiska trender (Joel Paris, 2023).
En annan källa till min förvåning är graden av säkerhet i uttalandet om effekten av behandling. Det finns starkt stöd för att behandling av adhd minskar symtom på kort sikt, men betydligt svagare stöd för de positiva långtidseffekter som nämns i debattartikeln. Långtidsstudierna är inte av samma goda vetenskapliga kvalitet som randomiserade läkemedelsprövningar har, utan är gjorda med betydligt svagare studiedesigner. Detta gäller både kliniska observationsstudier och registerstudier, som trots metodologisk sofistikering aldrig kan komma runt centrala problem. Eftersom argumentet för vikten av att utreda och behandla adhd fokuserar på att minska risken för negativa livsutfall vore det klädsamt med mer ödmjukhet kring att vi faktiskt inte säkert kan säga att behandling av adhd har så tydligt positiva långtidseffekter som det hävdas.
Läkemedelsbehandling, i synnerhet med centralstimulerande läkemedel, är inte heller helt ofarlig. Registerstudier har gett signaler om en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom över tid, och det finns också studier som pekar på risker med skadligt bruk och beroende av dessa läkemedel. Det har också visat sig vara vanligt förekommande att centralstimulerande läkemedel felanvänds och sprids till andra personer än de som fått det förskrivet, vilket förstås också medför risker i sig. Detta är inget argument mot att använda dessa läkemedel i behandlingen, men i en diskussion om vikten av behandling behöver riskerna vägas mot nyttan.
Sammanfattningsvis är kunskapsläget betydligt mer nyanserat än vad debattörerna låter påskina. Vi behöver en samhällelig diskussion som både handlar om vetenskap och om vår kollektiva syn på vad som är normalt och onormalt. Men i en sådan diskussion bör vi som företräder vetenskapen inte framställa kunskapsläget som mer entydigt än vad det faktiskt är, och inte avfärda andra perspektiv och uppfattningar som ”ideologiskt drivna”.
Jonas Berge
docent, Lunds universitet