VENEDIG. Försoning och förskingring löper som en röd tråd genom den 83:e Venedigfestivalen. I filmer om krig, urspårad medier, techmiljardärer, ptsd, ockupation och växande fascism återkommer samma fråga: går det fortfarande att mötas, förstå varandra och stå emot brutaliteten? skriver Kerstin Gezelius i sin sammanfattning.
Panta rei. Allt flyter. I Venedig lite mer än på andra ställen. Varje morgon färdas hundratals filmälskare på farligt överlastade vaporettos över lagunen för att gå in och ut ur ståtliga filmpalats där filmer från världens alla hörn förflyttar dem genom tid och rum varpå de gungar tillbaka på båten och krumbenta av sjögång vacklar genom labyrintiska gränder.
Sinnesintrycken på Venedigs filmfestival är överväldigande. Film och stad glider ihop på ett sätt som de inte gör någon annanstans. Det är särskilt välgörande i stressade, plågade, informationsmättade, krigshärjade, hatiska och brutala tider. Tider som är högst påtagliga i filmerna – om krig, urspårade medier, tech-miljardärer, PTSD, kommunistisk revolution och växande fascism. Vissa år kan kontrasten mot all omgivande skönhet kännas lite absurd. I år är man tacksam. Staden som överlevt det mesta och än så länge vägrar sjunka ner i lagunen viskar försonande om att inte heller onda tider varar för evigt.
Försoning är ett tema som återkommer i många filmer. Att möta sina fiender, föra dialog, försöka förstå. Vare sig det handlar om två popbröder, som i ”Oasis: Don't look back in anger” eller om israeler och palestinier som tillsammans försöker rädda en skola på Västbanken i Amos Gitais poetiska dokumentär ”The road to Jericho”.
Till och med vampyrerna i Casey Afflecks invecklat skrivna och outvecklat regisserade ”Company” försöker tillfriskna från sin blodtörst och ångrar sina massakrer. Liksom de samvetslösa CIA-agenterna i Martin McDonaghs ”Wild horse nine”.
Till och med Rupert Murdoch kom undan som relativt mänsklig i Danny Boyles ”Ink” och när Florian Zeller diskuterar sin film ”Bunker”, om en arkitekt (Javier Bardem) som får i uppdrag att rita en överlevnadsbunker åt en techmiljardär (Paul Dano) ligger betoningen inte på den osympatiska miljardären utan på hur vi själva bygger in oss i mentala skyddsrum. Lockas tro att vi inte behöver utforska världen omkring oss eller möta främmande människor eftersom allt kan levereras digitalt eller till dörren, och hur den andliga bunkern till slut blir vårt fängelse.
Öppna fönster istället för att gräva gropar, är budskapet som han formulerar till applåder på presskonferensen. Dessvärre gräver han själv en grav åt sitt briljanta koncept med sömnigt tempo, missade komiska poänger och ödesmättad musik. Dramat skulle ha gjort sig mycket bättre som svart komedi (hett tips till en pigg teatergrupp: manuset finns, det är bara att höja tempot).
Det vore cyniskt att se något slags samband mellan den känslomässiga öppenheten och den påfallande valhänta regin i många Guldlejonkandidater. Det beror sannolikt snarare på universellt försämrade budgetar för independentfilm. Eller på att många sitter i sina bunkrar och ser på tv-serier och har tappat ryggmärgskänslan för långfilmsdramaturgi. Även när filmerna inte är längre än två timmar har de ofta alldeles för många slut.
Av tjugoen Guldlejonkandidater är bara en handfull riktigt säkert gjorda filmer, ännu färre med någon substantiell vision och bara en som verkligen sticker ut.
Den mest subtila är kanske ”Ga-neung-han a-rang” (”Possible love”) av filmaren och författaren Lee Chang-dong (”Peppermint candy”, ”Burning”). Han närmar sig samma dilemma som Zeller men på ett betydligt mindre konstruerat sätt och med en beundransvärt sinnlig precision. Här vill konstnären inte bygga några pyramider, tvärtom är hon en dokumentärfilmare som sökt sig ut/ner i samhället.
Till arbetarnas, eller snarare de arbetslösas värld för att skildra de bortvaldas villkor i automatiseringens och de spekulativa upphandlingarnas tidevarv. Utan att förstå att även hennes yrke har förklarats onödigt och är beroende av en finansmans välvilja. Det är ett långsamt uppbyggt klassdrama där två par ur olika världar flätas samman med illa matchade intentioner och komplicerat resultat.
May el-Toukhys danska ”Kvinde ukendt”, ett Hitchcockinspirerat (om Hitchcock hade varit feminist) fyrtiotalsdrama om ett ungt hembiträde som är på väg att bli gift med sin förmögne arbetsgivare när en man från hembygden dyker upp och hotar att avslöja hennes mörkaste hemlighet. Mathilde Arcel håller skickligt det smärtsamma dramat centrerat kring sitt skrämda men förslagna ansikte där hon manövrerar sig fram i en fientlig värld.
Martin McDonaghs ”Wild horse nine” är kanske inte en lika originell skapelse som hans bejublade ”Banshees of Inisherin”, men den har å andra sidan mer politisk udd, suverän becksvart humor. Framför allt har den John Malkovich. Hans döende CIA-agent som sett allt, driver med allt men har bevarat en liten, svart kärna av godhet i sin halvt förmultnade själ är det bästa han har gjort sedan genombrottet med ”Farligt begär” 1988. Jag vågar svära på att han fick halva publiken av härdade journalister att grina.
”The spiral” är en entusiastisk bubblare som har väckt skräckblandad förtjusning och piggat upp i värmeböljan. Ett rafflande, formstarkt och energiskt regisserat familjedrama med övernaturliga inslag och en suverän Valeria Bruni-Tedeschi i rollen som raljant ödesdemon som förhandlar om liv och död med en statusbesatt hemmafru.
Regissör är Paolo Strippoli, en ung, välformulerad kille från Apulien som inte verkar ha nåtts av ryktet om filmens och historieberättandets snara undergång. Venedig är inte känt för att premiera unga, men någon utmärkelse borde filmen få.
Lance Oppenheimer, en annan ung och formsäker regissör, mest känd för sina iögonfallande dokumentärer, lyckades skapa hajp med sitt dokudrama om realitysåpan ”To catch a predator” (det hjälpte att ha Robert Pattinson i huvudrollen), men till skillnad från sin italienska kollega har han ignorerat vikten av ett bra manus och hamnat i ett kretslopp av laddade scener på jakt efter en fungerande berättelse.
Att det surrealistiska och experimentella är modernt igen är påtagligt. Något överraskande, eller kanske helt väntat egentligen, har 82-årige Werner Herzog ogenerat tagit plats bland de unga. ”Bucking fastard” (dedikerad till David Lynch) handlar om två själsligt, men inte fysiskt, ”siamesiska” syskon som söker kärleken och Utopia. Systrarna Rooney och Kate Mara är spektakulära i huvudrollerna. De talar unisont men med rytmisk variation, rör sig synkront men ändå fritt, känner samma känslor och lyckas ändå på något obegripligt sätt uttrycka sin individualitet.
Filmen, som vindlar hit och dit och inte alltid är så genomtänkt, fick mycket uppmärksamhet men blandade reaktioner.
Alla känner till Herzogs kärlek till omöjliga uppdrag, som att släpa en ångbåt över ett berg eller bli vän med grizzlybjörnar. När de synkrona systrarna till slut hittar sin mission i livet och konstaterar att ”alla någon gång i livet borde gräva en tunnel rakt genom ett berg” skrattar publiken igenkännande.
Ilya Khrzhanovskys projekt ”Dau” behöver inte formulera något manifest. Den är en sådan tunnel. Eller ångbåt. Eller grizzlybjörn. Den började spelas in 2008, som en film om nobelprisbelönta, ryska atombombsfysikern Lev Landau, men har sedan dess muterat i flera experimentella långfilmer, enorma konstinstallationer och en hel del kontroverser.
Projektet som omfattar 400 roller och runt 10 000 statister har kallats en ”stalinistisk Truman show” eftersom många praktiskt taget levde på inspelningsplatsen, tidsenligt klädda in till underkläderna och utan att veta vad de skulle utsättas för (”men så var det under Stalineran!”).
Första halvan är en chock för sinnena, med subliminala klipp och atonal musik. Ett Sovjet skildrat hela vägen inifrån och ut, där drömmen om en verkligt ny värld med nya normer för liv, konst, musik och sex blandas med ruttna kolhuvuden, liktravar och volleyboll med blodiga fårskallar. Gud är död. Kaos är fruktbart. Vetenskapen är sanningen. Tills den tas i militärens tjänst.
Ukrainska utrikesministeriet har vädjat till Venedigs filmfestival att inte visa ”Dau”, bland annat för att huvudrollsinnehavaren, en berömd rysk dirigent, inte har tagit ställning mot kriget. Festivalen valde att ta ställning mot konstnärliga bojkotter. Rätt eller orätt så ligger det i linje med temat om dialog.
Den enda som inte får sig en slev av försoning är väl multibiljonären Elon Musk i Alex Gibneys dokumentär ”Musk”. En fördel med enprocentsamhället är kanske att vi som blir kvar utanför bunkrarna är så väldigt, väldigt många. Och har allt väsentligt gemensamt.