Nu tänkte jag inleda med några bakvända komplimanger och en skvätt glädjefylld kritik, men ni får följa med mig ett tag.
I stora stycken tycker jag inte att Sverige gör någon vidare bra insats här i Dallas.
Det egna passningsspelet bestod mest av slumpartade droppbollar, vårt mittfält var ofta tomt och övergivet, vårt uppskrivna övertag på fasta situationer försvann med svaga leveranser.
Många tekniska fel, en hel del egendomligt beslutsfattande, problem med att aktivera våra bästa spelare och tydligaste hot.
Och ändå.
Förhållandevis enkelt att etablera ett offensivt tryck, inga enorma problem att skydda det egna straffområdet, mer bollinnehav, fler och bättre chanser.
Totalt sett tycker jag att ett ganska orent Sverige är bättre än ett extremt samspelt och skickligt Japan.
Graham Potter tvingades lappa och laga både in och ut ur matchen, och till sist stod vi där med Gustaf Lagerbielke, Carl Starfelt och Daniel Svensson som trebackslinje i slutfasen av en avgörande VM-match.
Och ändå.
Frustande överambitiös Bergvall
Sverige forcerade, King Ken Sema tunnlade, vi var en Elanga-bredsida eller en Isak-nick ifrån att vinna matchen och knipa andraplatsen.
Någonstans visar det på en inneboende kapacitet och styrka, inte minst eftersom det kändes så väldigt mörkt och bistert bara en halvtimme tidigare. När japanerna kombinationssågade sig igenom och Daizen Maeda tofflade in 1-0-målet var det som att livet var på väg att rinna ur den svenska VM-sommaren.
På andra sidan av Hollands-haveriet i Houston hade Graham Potter rumsterat om rejält i startelevan, men prioriterat säkerhet i själva matchplanen.
Inget konstigt med det.
Sverige var i skriande behov av lite normalitet och stabilitet, och fram till det första reklamavbrottet såg väl det riskminimerande spelet helt okej ut.
Sedan gick Isak Hien sönder, och när Victor Lindelöf därefter drogs tillbaka var det som att den svenska strukturen gradvis löstes upp framför våra ögon.
En frustande överambitiös Lucas Bergvall kom fel in i matchen, rusade in i situationer och övergav sin position. Halvtimmen fram till det japanska ledningsmålet var matchens klart sämsta ur svenskt hänseende, och när vi väl hamnade i underläge var det svårt att se en väg därifrån.
Något behövde hända. Något hände.
Anthony Elanga skickade iväg en svävare med sin svagare vänsterfot, och en överrumplad Zion Susuki i det japanska målet reagerade alldeles för sent.
På ett sätt förändrade väl målet formellt sett inte så mycket, men på ett annat sätt fick det hela den svenska turneringens momentum att svänga.
Tron återvände till både planen och läktarna. Kuraget växte, ryggraden stärktes i realtid. Det som alldeles nyss framstått som hopplöst svårt och ouppnåeligt verkade återigen fullt rimligt och möjligt.
Seger mot Japan? Andraplats i gruppen? Allt tydligt inom räckhåll.
Borde vi gått för det ännu hårdare i slutet...? Möjligen, men dels vet vi inte med säkerhet att vi verkligen kommer att ställas mot Frankrike, dels skapade vi ju faktiskt större och större chanser ju längre matchen pågick.
Som den mest naturliga saken i världen
Inför detta hade jag efterlyst lite normalitet i den svenska prestationen, och det jag fick var just normalitet snarare än något övermått av kvalitet.
Vi gjorde det vi skulle, och kunde konstatera att det faktiskt räckte rätt långt.
Dessutom avtäckte vi ytterligare ett par matchvinnare.
Anthony Elanga kommer såklart inte att kunna ställas utanför en VM-elva igen, och längst bak var Jacob Widell Zetterström både pålitlig och utslagsgivande.
För en ögonblinkning sedan kunde han överhuvudtaget inte spela fotboll längre, då två hjärnskakningar tätt inpå varandra tvingat honom till ett långt och ovisst uppehåll i karriären.
Nu skickades han in i en avgörande VM-match, och fick det att se ut som den mest naturliga saken i världen. Ingen osäkerhet, inga darrningar – lugnt och förtroendeingivande målvaktsarbete garnerat med ett par fullkaratsräddningar.
När den här dagen började var det ingen som med någon övertygelse kunde svara på exakt vilket landslag detta Sverige egentligen var.
Nu kan vi i alla fall säga att vi är ett lag med Isak, Gyökeres och Elanga på topp, ett lag med en kattlik basröstsbamsing från Lidingö i mål – ett lag som ska spela 16-delsfinal i VM.
Det kanske inte är något som gör oss till någon vidare stark medaljkandidat, men det är verkligen inte ingenting.