Chicago
Oscars, Stockholm. Musikal i regi av Edward af Sillén, med Ellen Lindblad, Hanna Lindblad von Spreti, Peter Jöback, Ola Forssmed, Laila Adèle, Jesper Blomberg.
En av de bästa ”Chicago” jag sett.
Fantastiska sångnummer. En skickligt berättad musikal som gör komedi av tragiska människoöden.
Imponerande dans kring egoism och avundsjuka.
För nytillkomna tittare: Musikalen bygger på en pjäs från 1920-talet, skriven av en journalist som bevakat mordrättegångar där kvinnor frikändes av tveksamma skäl. Legendariske koreografen och regissören Bob Fosse formade musikalen 1975 tillsammans med genialiska låtskrivarna Kander-Ebb, som också skrev ”Cabaret”. En nytändning i en tajtare version kom på Broadway 1996. Den såg vi på svenska, bl a 1999 - 2000 med Petra Nielsen, Anki Albertsson och Jan Malmsjö/Rolf Lassgård. Lyckad filmatisering 2002.
En populär långkörare om människor som vill bli kända till varje pris, och de som vill tjäna pengar på andras berömmelse. Ständigt aktuellt. Hellre ökänd än okänd är tidens motto.
De två kvinnliga huvudpersonerna är mördare och större delen av musikalen utspelas i fängelse. Deras advokat är en oärlig cyniker, som styr den lättmanipulerade pressen. Som i sin tur snabbt flyttar uppmärksamheten och rubrikerna till nästa sensation.
Ellen Lindblad spelar Roxie Hart och Hanna Lindblad von Spreti är Velma Kelly. De är suveräna, sång och dans i världsklass. Peter Jöback gör advokaten Billy Flynn med myndig stämma och fångar skickligt hans teatrala lurendrejerier. Laila Adèle, som Mama Morton, och Jesper Blomberg, som journalisten Mary Sunshine, är också värda allt jubel.
Celler används lekfullt i scenografin. Det är raffiga riff och hypnotiska melodier. Man knäpper med fingrarna. Man stampar takten. Man applåderar.
Ola Forssmed tar väl tillvara rollen som Amos Hart och har ett av föreställningens bästa nummer i ”Mister Cellofan”. Jag har sett Joel Grey göra sången på Broadway, men på Oscars blir det ännu bättre i ett suveränt samspel med ljus och dekor. Lek med skuggor.
Och det gäller hela föreställningen. Varje yrkeskategori är värd toppbetyg; regi, översättning, koreograf, producent, scenografi, kostym, musik… vi kan inte räkna dem alla.
Många fyndiga grepp. Uppsättningen understryker i komiska scener musikalens dystra bild av mänskligheten. Riktiga händelser för 100 år sedan blev musikal för 50 år sedan, som säger saker som känns smärtsamt aktuella i dag.
Undergången som lyxig underhållning. Det här Chicago är en plats man gärna besöker tre timmar, för att bländas av showbiz och razzle dazzle och All that jazz. Inte ett samhälle man skulle vilja leva i. Musikalen skildrar en hjärtlös värld som inte tror på kärlek, godhet eller medmänsklighet.
Det finns två oskuldsfulla varelser i den här berättelsen. Roxies snälle och naive make Amos Hart, och Roxies ungerska medfånge Hunyak. Historien är hård mot båda. Här finns inget hopp att hämta.
Men gott om låtar att nynna på medan man funderar på om det finns ett bättre sätt att ta sig an livet. Låt hjärtat va’ med?