År 2034 är det mesta som det är i dag, men på många sätt värre. Kerstin Särneö har läst DN:s sommarföljetong ”Blodröta”.
Roman
Elsa och Cornelia Swärd
”Blodröta”
Albert Bonniers förlag, 512 sidor
Det är nästan elakt av DN att ha kört den här thrillerartade spänningsromanen som följetong i sommar. Har ansvarig redaktör ingen som helst medkänsla med läsarna som dag efter dag tvingats vänta på fortsättningen? Ok, jag förstår givetvis att det handlar om att binda upp sina prenumeranter, få dem att varje kväll efter klockan åtta girigt kasta sig in på sajten för att få läsa nästa dags avsnitt.
Girigt är också exakt det ord som beskriver min läsning av de här 512 riktigt spännande sidorna. Några svala sommardagar blickade jag tacksamt upp mot molnen, tackade vädergudarna för att de skänkte regn och svalka så jag slapp bad- och båtturer och istället kunde försvinna in i historien om en förruttnelse som spridit sig långt in i samhällskroppen.
Paret Elsa och Cornelia Swärd debuterade förra året med hyllade och otäcka ”Rovdrift” som utspelade sig åtta år fram i tiden, år 2033. Även i uppföljaren visar det sig att samboparet Maggan Kipowski, polis, och Vera Bonde, journalist, snubblar in i varandras utredningar. Det har gått ett år sedan sist, kalendern visar 2034 och allt som vi tycker är dåligt i samhället i dag har bara blivit sämre. Gängkriminella rekryterar urskillningslöst både äldre och yngre, socialtjänsten har i princip kollapsat och ännu fler unga mår psykiskt dåligt.
Det berättartekniska greppet att låta historien utspela sig några år fram i tiden är riktigt snyggt och ett underutnyttjat dramaturgiskt upplägg. År 2034 är det mesta väldigt likt livet i dag, med slitna Helly Hansen-tröjor, mobiltelefoner, pannkakstårtor och epatraktorer. Men bakom det trygga och invanda ruvar några på hämnd och den korta tidsmässiga perspektivförskjutningen gör allt så mycket otäckare.
Författarparet Swärd tar aktuella samhällsproblem, reducerar och kokar ner dem till något mycket värre som ligger bara en handfull år framför oss. Jag blir alldeles kall, kan det gå så här illa, så snart?
Den starkaste tråden i romanens myller av människor, mord och misstänkta handlar om digitaliseringen och föräldrars önskan att försöka skydda sina barn mot allt det hemska på nätet. Uppväger en uppriktig välvilja vilka övertramp mot den personliga integriteten som helst? Vilka rättigheter har barn och vilka skyldigheter har föräldrar? Som läsare får man med sig en diger samling moraliska spörsmål att grunna på efter den otäcka upplösningen.
Att historien har vissa faktalongörer och att några karaktärer försvinner ut från sidorna lite väl abrupt, är lätt att blunda för när författarna har en så stark vilja att berätta något viktigt på ett underhållande sätt. ”Blodröta” är verkligen ingen dussindeckare. Här finns inget onödigt slaskande i blod, spänningen ligger på det psykologiska planet, människors relationer och svek, och barnens utsatthet. Alla trådarna och det utspridda persongalleriet ställer krav på läsarna men ger rikligt tillbaka.
Läs fler texter av Kerstin Särneö och fler recensioner av aktuella böcker