Det finns flera sätt man skulle kunna svara på Mikaela Blomqvists kritik av kritiken av Tone Schunnessons ”Ultravåld”.
Blomqvists take var alltså att kritikernas samfällda hyllningar av romanen var överdrivna och onyanserade, samt att det trots allt finns mycket att invända såväl estetiskt, stilistiskt som språkligt, något hon menade att kritikerna underlåtit att göra.
Detta illustrerades med en mängd exempel på potentiella fel och brister.
Denna kritik skulle kunna gå att bemöta med egna exempel och argument för att ”Ultravåld” visst förtjänade lovorden – eller vad kritikerna i fråga nu råkar tycka.
(Anna Hallberg, Kristoffer Leandeoer, Ulrika Milles med flera, jag tittar på er!)
Men att som Sydsvenskans Maria G Francke (5/9) anföra att det är tråkigt att en kritiker är kritisk, och tolka kritiken som ett hån mot läsaren är... minst sagt anmärkningsvärt.
Inte minst från en kulturchef.
Det tyckte även DN:s Åsa Beckman, som har en snarlik hållning till detta som jag själv (8/9).
Rubriken till Maria G Franckes text lyder: ”Sågningen av Schunnesson är ett hån mot dig och mig och alla andra som gillat ’Ultravåld’.”
Förutom att raljera över Blomqvists kritiska skärpa, kallar Maria G Francke henne för en party pooper. Okej men vad tycker hon att en kritiker ska vara då, cheerleader?
Ska den gosa med och heja på den redan überhajpade konsten – eller kritiskt granska den? Ja, jag vet ju vad jag röstar för.
Det Maria G Francke inte tycks begripa är att Blomqvist varken anklagar författaren Tone Schunnesson eller hennes läsare – utan oss, kritikerna, för att inte sköta vårt uppdrag. Det är ju det som är hela poängen. Men att förväxla (negativ) kritik med hån är att underkänna en hel yrkeskår. OCH läsarna.
Jag har nämligen träffat ett antal läsare av ”Ultravåld” som känner sig lurade av det positiva mottagandet. Typ: så bra var den väl ändå inte?
En kulturredaktör som fattat vinkeln är å andra sidan SvD:s Essy Klingberg som (6/9) använder Mikaela Blomqvists spaning för att kritisera det översvallande mottagandet av Yasins nya album ”Your turn in blue”.
Nu håller jag inte med Klingberg i sak – om Yasins skiva – men det öppnar i alla fall för en diskussion om både estetik och reception.
Där Maria G Francke ser hån ser jag i stället, precis som Beckman, respekt.
Jag har nämligen träffat ett antal läsare av ”Ultravåld” som känner sig lurade av det positiva mottagandet. Typ: så bra var den väl ändå inte?
Andra känner precis tvärtom och är brinnande i sitt försvar för det språk och den stil som Blomqvist kritiserar.
Men ingen är betjänt av kritiker som inte talar ur skägget.