Oasis: Don’t look back in anger
Regi Will Lovelace, Dylan Southern, med Liam och Noel Gallagher.
FILMRECENSION. Dokumentären ”Don’t look back in anger” trippar på tå kring bråken mellan bröderna Gallagher – men påminner i sina bästa stunder om varför Oasis en gång var världens bästa band.
DOKUMENTÄR. Filmen om Oasis massiva återförening från i fjol tar avstamp i de första trevande repetitionerna som, liksom stora delen av filmen, fångas genom diskreta kameror. Väntan på Liams första entré byggs upp till någonting synnerligen suggestivt. När han väl dyker upp, med Adidas Spezial-bag i handen, kan man höra ett plektrum falla.
Oasis imploderade efter ett bråk i Paris 2009. Därefter pratade inte bröderna Gallagher med varandra på 15 år, ett faktum som filmskaparna tassar på tå kring. Steget från Noels inledande ”jag har ingen förlåtelse inom mig” till ”allt är förlåtet utan ett ord” är förbryllande kort. På så vis påminner ”Don’t look back in anger” om en tidsenlig reklamfilm för Oasis förmodade turné 2027 där artisterna själva, som så ofta, får styra ”narrativet”.
Åldrande och försoning
Vad som räddar historien är de två huvudpersonerna. Filmen har samma glimt i ögat som de certifierade citatmaskinerna. En präst i Moston predikar om fiskarhattar och liknar massorna av vallfärdande Oasis-fans vid en pilgrimsfärd.
Vi får även träffa den brasilianska hunden Bonehead.
Vad som verkligen stannar kvar är skildrandet av åldrande och försoning. Hur den 59-årige Noels kroniskt glansiga blick kontrasterar mot den unga solglasögon inomhus-attityden från filmens tillbakablickande anslag. En av de finaste scenerna är hur Liam, som förr brukade pipa backstage för en Guinness så fort det var dags för Noel att sjunga, stannar på scenen för att i smyg se sin storebror framföra ”Don’t look back in anger”.
Kraften i musiken finns också konserverad, inte minst tack vare en löjligt dyr produktion signerad en rad kända filmfotografer som inte bara fångar bandet utan också fansens upplevelse från arenor världen över. Oasis låter bättre än vad de gjorde under det bittra slutet (kan någon som såg dem på fler brittiska cricketarenor än vad som borde anses hälsosamt intyga).
Ja, jag klamrade mig fast vid Oasis längre än de flesta.
Resande rövarpack
Kanske är det därför som jag är så ambivalent inför att den här cirkusen gör comeback. På 90-talet var Oasis ett resande rövarpack helt i linje med sin tid: skorna, frisyrerna, den musikaliska estetiken liksom skrek: Var. Här. Nu.
Drygt tre decennier senare är Oasis allra mest ett stort och rungande DÅ.
Men kanske behöver nostalgi, för att citera Liam Gallagher i filmens final, faktiskt inte vara någonting så förfärligt.
När ”Some might say” ekar över Heaton Park i Manchester känner jag ett sting av samma hoppfulla hybris som man bara har tillgång till en gång i livet: när man är 17 år, har nyklippta hårpolisonger och en Hooch i handen.
Visas på bio, och finns inom kort på Disney+.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.