Hannahs cancer har spridit sig till hjärnan och Björn får palliativ vård.
Birgit är nyss fyllda 100, Hasse är 96, Bertil är 90.
Ragnar och Berit har ALS.
Hur ska de rösta?
Hannahs cancer har spridit sig till hjärnan och Björn får palliativ vård.
Birgit är nyss fyllda 100, Hasse är 96, Bertil är 90.
Ragnar och Berit har ALS.
Hur ska de rösta?
Vanligtvis tar hon 160 kilogram i marklyft, men nu får Hannah Lundberg inte längre bära sin snart treårige son. Hon får heller inte längre utföra sitt partytrick då hon lyfter sin make som vore han ett litet rådjurskadaver.
Köra bil får hon inte.
Dricka sprit får hon inte.
Cellgiftsbehandling på Länssjukhuset i Kalmar får hon.
För två år sedan fick hon veta att hon har spridd bröstcancer. Tumörer i skelettet, levern, lungorna, lymfkörtlarna. Cellgifter och antikroppar tog bort nästan allt som var akut livshotande.
Sedan spred sig cancern till hjärnan.
– Jag kände att okej, det här är början på slutet, säger trebarnsmamman Hannah Lundberg som i dag är 38 år.
När hon var gravid med sin yngste son drabbades hon av katastroftankar. Något skulle hända. Så grubblade hon. En olycka. Eller att hon skulle få cancer och dö ifrån sina barn. Om nätterna såg hon svarta korpar flyga i hennes riktning.
Hon drog sig undan, hindrade sina söner i deras utveckling i rädsla för att de skulle skada sig.
– Varje gång jag åkte till jobbet tänkte jag att det var sista gången jag såg mitt hem och mina barn.
Hannah Lundberg började gå i kognitiv beteendeterapi, födde sin son, fortsatte besöka sin psykolog tills allt blev bra. Hon tränade crossfit och blev ett fysiskt praktexemplar.
– Jag kände att jag hade fått tillbaka mitt liv. Att jag vågade leva igen.
Så kom cancern, som inte går att bota.
– Min mardröm blev sann.
Hannah Lundberg sitter på en brits hos onkologen medan cellgifterna går genom en slang och ut i kroppen. Hon gestikulerar, och pratar om att leva på lön kontra sjukpenning.
– Det är inte så fett att få en elräkning på 15 000 kronor när man har tre små barn.
Tidöpartiernas temporära halvering av priserna i kollektivtrafiken har däremot varit gynnsam. Hon saknar att köra bil, men nu svider det mindre när hon tar bussen från huset i Påryd till centralorten Kalmar.
Hennes viktigaste valfråga hänger ihop med cancern: en jämlik vård. Var i Sverige du bor påverkar vilken hjälp du får.
– Man kan inte ha olika medicinska beslut om man tillhör Region Skåne i stället för Region Kalmar, säger Hannah Lundberg.
Som potentiell sistagångsväljare känns det därför extra viktigt att rösta. Utöver det engagerar hon sig i den ideella föreningen ”Rosa steg för livet” som vill sätta spridd bröstcancer på agendan. Hon samlar in pengar och lobbar för ett nationellt register för diagnosen, något som i dag saknas.
– Om min tid är räknad måste jag försöka göra så stor skillnad som möjligt.
Ibland sviker Huddingebon Hasse Anderssons minne, men på frågan om hur det kändes att träffa påve Johannes Paulus II och statsministrarna Tage Erlander och Göran Persson är analysen kristallklar.
– De träffade mig, säger han och plirar med ögonen.
Den 96-årige före detta reklamchefen har ingen politisk hjärtefråga. Kristendomen är viktigare, tron har hjälpt honom genom livet. Som under pandemin när hustrun Margaretha gick bort. Som när hans barnbarn Gustav avled i cancer, sju år ung.
– Himmelriket och jorden är ungefär samma sak för mig.
Han beskriver sig som den sortens socialdemokrat som röstar på S av ren vana.
– Det har kanske med min uppväxt att göra. Föräldrar påverkar ju sina barn, och där fick jag väl en del av det socialdemokratiska.
Om Hasse Andersson överlever kommande mandatperiod är han 100 år vid nästa val. Då lär han rösta på S igen, vad som än händer.
– Man går ganska mycket i samma hjulspår.
Hon är en mittenväljare från Åkersberga som skyr ytterkanterna. Det är frågor som ligger Berit Lignercrona nära, som betyder mycket. Sjukvård och socialförsäkringar, personlig assistans. Hon är less på hur politiker pratar om just assistans; att branschen är full av skumrask. För henne är assistenterna livsviktiga.
Hon tror att debatten om invandringens konsekvenser spiller över på den här frågan, men:
– Om det inte hade funnits några som kommit från utlandet, då hade vi inte haft några som hjälpt till, till den låga ersättningen.
Berit Lignercrona avrundade sin karriär som civilekonom tidigare än hon hade planerat. I början av 2024 fick hon diagnosen ALS. Tanken är blixtsnabb, men kroppen svarar inte.
På 1980-talet var det annorlunda. Berit Lignercrona jobbade på Skandia och ställde upp i ”försäkringsmästerskapen” i friidrott, ett branschjippo för kontorsnissar.
Likt en kanonkula flög hon ur startblocken. Hon blev värvad av en riktig förening och nådde landslaget, tävlade i DN-galan på Stockholms stadion.
– Mitt personbästa på 100 meter är 11,98.
När Sverige skulle införa högertrafik satt vägingenjören Björn Lindfelt på stadsbyggnadskontoret i Stockholm och ritade gator. I dag är han 93 år och bor i Täby. Höger är även hans politiska riktning, med ambivalens för Kristdemokraterna. Hans näst viktigaste valfråga är ett förstatligande av vården, som KD driver. Den viktigaste frågan står i vägen.
– Jag röstar inte på Kristdemokraterna eftersom de är emot dödshjälp. Då är det moderater och liberaler som återstår.
Moderaterna stod på paus i ett par val, efter att Fredrik Reinfeldt skyltat med att han läste böcker av Camilla Läckberg.
– Reinfeldt hade deckardrottningen på nattduksbordet. Då gick han bort. Jag tycker inte illa om detektivromaner, men det är inte förtroendeingivande att säga så för att göra sig populär.
Björn Lindfelt har obotlig prostatacancer, är inte rädd för döden. Däremot räds han vänstersidan i politiken, som han antar vinner valet.
– Jag tror att man kommer få bekymmer med energiförsörjning och näringsliv. Och högre skatter förstås.
När Birgit Assarsson i våras fyllde 100 år kom fler än 100 gäster till kollektivhuset i södra Stockholm, där hon bor sedan länge. Den hjärtformade ballongen från firandet hänger kvar hemma i lägenheten, men den har tappat luft och svävar på övertid.
Hon minns en vårkväll från sin ungdom, knappast en i mängden: Efter avlagd gymnasieexamen i Lund hade hon tagit studentfesten till Ribersborgsstranden i Malmö. Därifrån såg hon Köpenhamn lysa upp.
Andra världskriget var slut; fred i Europa.
– Det var väldigt gripande.
Under rekordåren flyttade Birgit Assarsson till Stockholm och blev tjänsteman på utbildningsdepartementet. Hon arbetade bland annat med Olof Palme och minns hans stålblanka blå ögon, hans energi. Sosse blev hon inte för det.
– Man kan kalla mig för rödvinsvänster, men jag dricker ju även andra sorters vin.
Hon sänker två glas om dagen och planerar att i vanlig ordning rösta på Vänsterpartiet. Högre beskattning av ”de riktigt rika” vill hon se.
– De kan bidra och hjälpa till med välfärden. Som de också behöver, även om de inte tror det.
I Lidingöbon Bertil Ankarbergs frysbox ligger alltid minst ett paket med glasspinnar.
– Jag är glassoman, säger den före detta byrådirektören på Rikspolisstyrelsen.
Där arbetade han i tre decennier. Gjorde böcker, trycksaker, grafisk design och illustrationer, bland annat ledarteckningarna till månadstidningen Svensk Polis. Hans pappa var en klassisk Göteborgsliberal som lärde honom att teckna, och som vaccinerade honom mot extremism.
Bertil Ankarbergs hustru Gisela och svärmor Asta kom dessutom från Tyskland. Den senare berättade om hur Hitler vann det tyska folket.
– ”Får ni en sådan ledare, var misstänksam. Gå aldrig på hans finter”, manade Asta.
Efter Giselas bortgång år 2018 lever han ”månad för månad”, men arbetar nästan heltid som illustratör och formgivare för stiftelsen ”Våga va’ dig själv”. De vill stärka ungdomars välmående, vilket hänger ihop med 90-årige Bertil Ankarbergs viktigaste politiska fråga: staffbarhetsåldern och omsorgen om våra ungdomar.
– Man kan inte få ett barn på rätt köl i en fängelsemiljö.
Han lusläser partiprogram, knackar på valstugor.
– Centerpartiet ligger bra till just nu, även Liberalerna.
Under sin uppväxt och yngre medelålder kände Ragnar ”Ragge” Eklund sig alltid beroende av framåtrörelse. Han ville ha mer, av allt.
– Jag behövde hävda mig, säger den 65-årige Älvsjöbon.
Den känslan tog honom långt. Från en rörig – men fri – barndom till den kommersiella televisionens guldålder på 1990-talet. Som producent och manusförfattare gjorde han program med Lotta Aschberg, David Hellenius, Robert Aschberg, Robert Gustafsson och ”egot fick vingar”.
På det mytomspunna produktionsbolaget Strix träffade han sitt livs kärlek, Helene Magnusson, även hon en tv-ninja. De har en bostad i Nice i Frankrike där de brukade jogga med det azurblå havet som fond. Om kvällarna tog de ett glas i skymningen, ackompanjerat av tornseglarna.
Dit har han rest för sista gången.
Som ung lutade Ragge Eklund aningen åt vänster. Med åldern blev han en ”fetlagd liberal”.
– Politiskt har jag varit någonstans i mitten. I en trygg åsiktskorridor med alla rätt.
Allt det här berättar han med hjälp av en särskild anordning. Med ögonen styr han en skärm, på vilken han kan skriva. Därefter läses hans ord upp genom en högtalare. Rösten väljer han själv. Ibland låter den som en medelålders man, stundtals som en flicka.
– Humorn håller mig vid liv.
Så säger han. Och skämtar om personalkostnaden för dubbel assistans dygnet runt, året om.
– Tur att jag har betalat en massa skatt!
För snart ett årtionde sedan satt Ragge Eklund i en sjukhuskorridor och väntade. Han sneglade i en tidning och fick syn på sitt horoskop, som sa: ”En tillfällig motgång kan kännas lite jobbig.”
En stund senare fick han sin diagnos, ALS. I dag kan han blinka med ögonlocken, inte mycket mer.
Jo, han kan suga i sig kaffe, ”spetsad med whisky”. Det gör han sju gånger dagligen. En flaska räcker i ungefär tre, fyra dagar.
– Döden har jag hunnit vänja mig vid. Jag försöker leva livet ända in i kaklet.
För några år sedan visade ett mätresultat att han endast hade kvar 20 procent av sin lungkapacitet. Då skrev han och spelade in en låt till sin begravning, trots att han dittills inte ens hade sjungit i duschen.
Han fortsatte. Det blev två genreöverskridande album under artistnamnet ALS-Ragge.
När han förlorade sin röst och blev totalförlamad kom hans kompis, kapellmästaren Svante Persson, förbi och tonsatte nya texter, skapade en röst med hjälp av artificiell intelligens.
– Vips, så har vi en tredje platta på gång. Det döende egot får andas lite till.
En måndag i slutet av augusti åker Ragge Eklund till Älvsjö medborgarkontor för att förtidsrösta. Förr brukade han gå på valdagen, men senast blev det struligt på grund av bristande tillgänglighet.
– Nu går vi och försvarar demokratin, säger han.
Helene Magnusson följer med sin make bakom båset. Hon tar tre kuvert och lägger en valsedel i varje, frågar om allt känns rätt.
Ragge Eklund blinkar med sitt ena öga.
Det här valet kan bli hans sista. Han säger att han har tröttnat på polariseringen i politiken, på den växande extremismen, på hårdare tag. Han saknar ”lite sundare värderingar”.
– Lyssna på fienden så kanske ni lär er något.
Det är hans uppmaning till politiker såväl som privatpersoner.
Ändå är han säker på sin sak: det går inte att chansa längre. Vi måste värna våra barnbarns framtid. Så resonerar han.
– Det blir Miljöpartiet, men jag tänker inte bli någon vegan!
Hon är en sökare som äntligen hade hittat hem. Hannah Lundbergs uppväxt i Helsingborgs arbetarkvarter var fattig, efter gymnasiet ville hon göra en klassresa. Hon pluggade till präst, men levde i en destruktiv relation och tappade sin tro. Läste till musik- och eventarrangör, och till lärare. Hoppade på strökurser.
Slutligen studerade hon webbutveckling och skapade sig en karriär. Maken Julian Lundberg är också webbutvecklare. De träffades på den subkulturella sociala medier-plattformen Helgon år 2010. Han kallade sig för ”Enslave”, hon för ”Buncake”.
Båda var supernördar. Efter några år blev vänskapen till kärlek. Tillsammans kunde de sitta uppe till gryningen och lira Minecraft, sjuka sig från jobbet och glo på fantasyrullar och lyssna på metal.
En kväll gick de på bio och såg ”Star Wars: The Force Awakens”. Nio månader senare föddes deras första son. De gav honom namnet Kylo, efter filmens antagonist.
Mellansonen heter Marvel. Minstingen heter Quill, efter en superhjälte i Marvels universum.
De bor i ett stort hus från 1930-talet med ladugård och en intilliggande kvarn. Runt knuten ligger kyrkogården. Här vill Hannah Lundberg en dag vila, nära sin familj. Men först ska hon och Julian förnya sina löften i kyrkan. De har snart varit gifta i tio år, och tron har hon hittat tillbaka till.
Runt halsen har hon ett silverkors. Under det, en tatuering: ”May the force be with you.”
Familjen är mitt uppe i en renovering av huset. Den mörkbruna ekparketten i vardagsrummet är uppriven till förmån för ljusa furuplankor. Taket har målats om, en ny soffa har precis levererats men ännu inte skruvats ihop.
– Det är väldigt stökigt och rörigt, men det kommer att bli bra, säger Hannah Lundberg.
Cancern har förändrat hennes prioriteringar i livet. Med åren har hon även sett över sin politiska kompass. Som ung vuxen lutade Hannah Lundberg åt vänster, var engagerad i miljöfrågor och röstade på Miljöpartiet. I ett EU-val röstade hon på Piratpartiet, när fildelning och personlig integritet var i ropet.
I dag har hon glidit högerut. Någonstans mellan Liberalerna och Moderaterna. Det handlar främst om plånboken. Dels elräkningarna, dels annat.
– Det är inte så fett att min man inte har råd att vara föräldraledig, han tjänar för bra. Om han är föräldraledig så går vi back. Så kan det inte vara.
Hon tycker att utbildning, och ansträngning i allmänhet, ska löna sig mer.
– Att man har en belöning, en morot, då kämpar man lite extra för att det ska bli så bra som möjligt.
Huset i Påryd är stort och gult med vita knutar, på insidan är det ”väldigt stökigt och rörigt”. Kommer Hannah Lundberg hinna fixa klart under sin livstid? Varför bryr sig en trebarnsmamma med obotlig cancer om renovering?
Om hon försvinner vill hon att Julian, Kylo, Marvel och Quill ska ha det mysigt hemma. Att barnen ska veta att det här taket har mamma målat, de här möblerna har mamma byggt. Att Julian ska kunna fråga barnen om de minns när de satt runt det nya matsalsbordet och spelade brädspel med mamma.
– Jag vill lämna kvar något av mig, något fysiskt, men också en plats där vi kan få vara och göra allt som vi tycker är kul. Tillsammans, så länge vi kan.
Ingen vet när en människa ska dö, ej ens hon själv. Därför saknas statistik som visar hur sistagångsväljare röstar.
Alla personer i reportaget är okej med användandet av termen ”sistagångsväljare” i texten.
Medellivslängden för män i Sverige är 82,52 år, enligt SCB. För kvinnor är medellivslängden 85,55 år.
Både mäns och kvinnors medellivslängd har ökat radikalt sedan år 1970, då män i snitt blev 72,2 år och kvinnor i snitt blev 77,06 år.
Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är cirkulationsorganens sjukdomar (till exempel hjärt- och kärlsjukdomar), följt av tumörer, enligt Folkhälsomyndigheten.