La grazia
Betyg: 4
BIO. DRAMA. Italien, 2025. Regi: Paolo Sorrentino. Med: Toni Servillo, Anna Ferzetti, Orlando Cinque, Massimo Venturiello, Milvia Marigliano. Barntillåten. Längd: 2.13.
Annika Gustafsson är filmkritiker på kultursidan.
Efter många år i La Quirinale, den italienske presidentens officiella bostad i Rom, förbereder sig Mariano De Santis (Toni Servillo) på avgång och pensionering. Tre lagförslag väntar på hans signatur. Två rör benådning av personer som mördat sina livskamrater, och ett förslag om dödshjälp.
Paolo Sorrentinos senaste verk saknar med andra ord inte politisk aktualitet, även om filmen främst är ett drama om en individs inre moraliska strider där tvivel utgör en central del och förhindrar förhastade slutsatser. Något att många gånger vara tacksam över och ett personlighetsdrag flera av dagens mest maktfullkomliga herrar tyvärr inte äger.
Men änklingen Mariano är trött, somnar under rabblandet av den dagliga bönen och har slutat drömma. Han får vetskap om sitt mångåriga öknamn ”armeringsjärnet”, saknar älskade hustrun Aurora (namnet betyder morgonrodnad, gryning) och minns hennes svävande gång från första mötet mer än fyrtio år tidigare. Själv längtar Mariano efter att röra sig tyngdlös på samma sätt som den italienske astronauten med ett år i rymden bakom sig, och då och då uppkopplad till presidenten.
Och han plågas fortfarande av att inte veta vem Aurora bedrog honom med för länge sedan, något deras gemensamma vän konstvetaren Coco (Milvia Marigliano) känner till men vägrar yppa.
Ja, ”La grazia”, italienska för ”nåd”, skildrar bland annat lidande. Kanske låter det sorgligt. Det är det inte. Tvärtom, Paolo Sorrentino (”Den stora skönheten”, 2013) gör sin bästa film på många år och visar efter den ojämna, överbelastade ”Parthenope – Neapels hjärta” (2024) att han till fullo behärskar sitt uttryck. Manuset är noggrant utmejslat, bildkompositionerna äger en knivskarp precision liksom rollgestalterna. Vi lär känna Mariano De Santis grubblerier och känslostämningar mycket utifrån hur han rör sig i La Quirinales mörka salar, gångar och kontor stilmässigt möblerat med förgyllda speglar. Och inte minst när han kvällstid tillsammans med närmsta assistenten och livvakten (Orlando Cinque) går upp på byggnadens takterrass för en cigarett, trots dottern Doroteas (Anna Ferzetti) irritation. Han lever med endast en lunga och hon övervakar likt höken måltiderna, gärna ångkokt torsk och knappast några utsvävningar.
Inbäddat innehåll
Dorotea är liksom pappa presidenten jurist i grunden och den som jobbar allra flitigast med lagförslagen. Hennes bror, popmusikern, har för flera år sedan lämnat Rom för ett friare liv i Montreal. För ”La grazia” rymmer även en familjehistoria, där den plikttrogne Mariano på ålderns höst rannsakar sig själv som president, make och far men kanske inte just i den ordningen. Frihet blir också ett ämne inför pensioneringen.
Toni Servillo gör inte oväntat en helgjuten rollgestaltning. Som vanligt använder han ytterst små medel, framför allt kroppen då han ofta står stilla, avvaktande. Visst bär Servillo ”La grazia”, men varenda liten biroll är ypperligt rollbesatt, inte minst Anna Ferzetti som den kontrollerande Dorotea och Milvia Marigliano, lite av hennes motsats som den pladdrande men skarpt genomskådande Coco.
”La grazia” ställer krav på sin åskådare, men den som ger filmen tid och total uppmärksamhet blir rikt belönad. Dessutom bjuder Sorrentino på ett par ljuvliga komiska överraskningar att minnas lång tid framöver.
Den här typen av samvetsgranna makthavare – varför ser vi inte fler av dem både nära och långt borta?