By any means
Betyg: 2
BIO. THRILLER. USA, 2026. Regi: Elegance Bratton. Med: Yahya Abdul-Mateen, Mark Wahlberg, Giancarlo Esposito, David Strathairn. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.47.
Michael Tapper är filmkritiker på kultursidan.
”Green book” med ultravåld. Så skulle man kunna sammanfatta ”By any means”, nybakade regissören Elegance Brattons andra spelfilm. Titeln är ett citatklipp av Malcolm X – egentligen: ”by any means necessary” – om vilka medel som krävs för att knäcka rasismen i USA. Hans rop på våld mot USA:s institutionaliserade rasism, särskilt Sydstaternas segregationslagar, var ett svar på Martin Luther Kings icke-våldsfilosofi.
Filmen börjar med en prolog 1964, då maffiatorpeden och FBI-informatören Gregory Scarpa (Mark Wahlberg) genom tortyr tvingar en Ku Klux Klan-aktivist att avslöja var organisationen har mördat och grävt ner tre försvunna medborgarrättsaktivister. Det är en åtminstone något mer sanningsenlig historia än den i ”Mississippi burning” (1988). Helt sant är emellertid att han, som i ”By any means”, två år senare rekryterades på nytt för att med sina brutala metoder hjälpa FBI att avslöja vilka Klan-medlemmar som mördat en annan medborgarrättsaktivist: Vernon Dahmer (Giancarlo Esposito).
Scarpa får en svart FBI-medarbetare i den påhittade Wayne Strider (Yahya Abdul-Mateen), som Wikipedia felaktigt påstår är baserad på Lindley DeVecchio (denne blev Scarpas FBI-hanterare först under 1980-talets maffiakrig i New York). Deras samarbete är lite svårsmält med tanke på dåtidens våldsamma motsättningar mellan italienare och svarta i USA:s storstäder. Men med lite god vilja kan man se det som ”fiendens fiende är min vän”; Klanen hatade ju inte bara svarta och judar utan även katoliker.
Inbäddat innehåll
Upplägget är förutsägbart: Scarpa ska fostra färskingen Strider i samvetslöst våld och tortyr av rasistäckel. Till en början är Strider förskräckt och ryggar tillbaka till barndomens prägling av rädsla och underdånighet inför vit överhöghet. Men så ger sig Klanen på hans hem och fru, en actiontypisk förevändning för Strider att anamma Scarpas psykopatmotto ”no rules” så att våldet kan växla upp till nya blodigheter.
Det finns med andra ord inte mycket till spänning och absolut inga oväntade vändningar i handlingen. Trumpetaren och kompositören Terence Blanchards (”BlacKkKlansman”) soundtrack leder tankarna till Quincy Jones filmmusik i ”I nattens hetta” (1967), men understryker bara skillnaden i konstnärlig ambition och politiskt mod. Den femtionio år gamla klassikern är betydligt bättre regisserad och har en långt mer vågad story.