Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
De allra flesta som var gamla nog minns var de var den 11 september 2001, när först ett och sedan ännu ett plan flög in i World Trade Centers ikoniska tvillingtorn. Många anade redan då att världen därefter inte skulle vara sig riktigt lik. 25 år senare är det faktiskt fler amerikaner än tidigare – drygt 60 procent av befolkningen, enligt Gallup – som anser att al-Qaidas terrorattacker förändrade deras sätt att leva.
Den amerikanska responsen, kriget mot terrorismen, var ett krig utan begränsningar i tid, rum eller metoder. Det skulle inte sluta ”förrän varje terroristgrupp med global räckvidd har hittats, stoppats och besegrats”, som dåvarande presidenten George W Bush formulerade det.
Alla hinder undanröjdes för att kunna bedriva detta krig på ett sätt som var extremt långtgående i såväl sin brutalitet som i sin tilltro till att använda den politiska makten. En fullt förståelig desperation hos uppskrämda makthavare att förhindra ett liknande nytt terrordåd, födde de mest katastrofala åtgärderna.
Åsidosättandet av elementära rättsprocesser innebar internering av tusentals oskyldiga och oviktiga personer.
Bland dem som har utvärderat saken är det väl känt att USA:s begagnande av tortyr och åsidasättande av såväl Genèvekonventionen som egna lagar blev ett groteskt fiasko. Tortyren var ingen genväg till information om nya terrordåd, utan gav falska bekännelser av vad förtvivlade offer trodde att deras plågoandar ville veta. Åsidosättandet av elementära rättsprocesser innebar internering av tusentals oskyldiga och oviktiga personer. Så fick USA, utöver mängder av påhittade hot och värdelösa bekännelser, fram det falska underlag om kopplingar mellan al-Qaida och Iraks diktator Saddam Hussein som blev förevändningen för Irakinvasionen 2003.
Irakinvasionen blev ännu ett illustrativt exempel på att den brutala politiken var enormt kontraproduktiv. De styrande som USA lämnade makten till var korrupta och startade inbördeskrig mellan shia- och sunnimuslimer. Den amerikanska militärens inhumana behandling av fångar avslöjades med bilder från fängelset Abu Ghraib, med leende fångvaktare framför döda, torterade och förnedrade fångar. Bilderna används fortfarande av jihadistrekryterare världen över.
I ett annat fängelse, Camp Bucca, träffades Saddam Husseins gamla militärer och jihadister. De kom att bygga upp en terrororganisation som i såväl fanatism som brutalitet överträffade vad världen tidigare sett, IS. Inflytandet från Husseins gamla garde var så stort att IS kalifat har kallats ”Baathstaten med skägg”. Den allians som USA invaderade Irak för att stoppa kom man alltså i stället att skapa.
Hur detta påverkade Europa är fortfarande ett obearbetat trauma. Flera europeiska länder, inklusive Sverige, hjälpte USA att kidnappa människor till tortyr i andra länder. Polen, Litauen och Rumänien pressades att upplåta sitt territorium till CIA:s så kallade black sites, där tortyren utfördes. Dessa länder hade nyligen kastat av sig kommunismens ok och var med intensivt reformarbete på väg att bli fria, demokratiska marknadsekonomier. Då valde USA att åren efter millennieskiftet göra dessa länder till platser där CIA kopierade tortyrmetoder från Sovjetunionen och KGB. Historien som just sades ha tagit slut, smög sig därmed tillbaka i sin mörkaste skepnad.
Europa har också behövt hantera de betydande flyktingvågor som Iraks inbördeskrig och IS framväxt orsakade. Det var likaså i Europa som jihadister efter Irakinvasionen utförde dåd i Madrid 2004 och London 2005 och i en ny våg när IS besegrades i Irak och Syrien, bland annat i Stockholm 2017.
En förbisedd konsekvens är hur makthavare i väst under kriget mot terrorismen lagt sig till med nya förhållningssätt. Ett exempel är den bekymmerslösa hållningen till att skuldsätta sig. USA hade åren runt millennieskiftet statsbudgetar i balans, och Demokraternas president Bill Clinton hade sagt att ”den stora statens era är över”.
Den kom dock tillbaka med besked under republikanen George W Bush. Han bedrev inte bara krigen i Afghanistan och Irak på kredit. De har blivit de dyraste i USA:s historia, notan för kriget mot terrorismen beräknas i dagsläget till omkring 8 000 miljarder dollar. Bush kom därtill att höja de flesta andra statsutgifter och expandera federala välfärdsprogram utan att finansiera dem. Underskott och växande skulder har sedan dess varit det nya normala, en praxis som även de flesta europeiska länder tagit till sig.
Även brutaliteten har lämnat spår. En klick följsamma jurister i Vita huset under framför allt den dåvarande vicepresidenten Dick Cheney sattes att rättfärdiga det detaljerade tortyrprogram som CIA och andra följde. En idé de hade från akademiska seminarieövningar var att exekutiven, alltså i USA:s fall presidenten, i kristid borde ha total makt, som forna tiders kungar.
Så styr som bekant Donald Trump numera USA. Krisen har förklarats permanent och makten utövas per dekret. Hans företrädare på posten har banat väg för detta, men Trump är extra allt.
Faktum är att den auktoritära högerströmning vi sett svepa över världen under senare år är ett destillat av i stort sett alla tankesätt från kriget mot terrorismen. Här finns föreställningen att brutalitet är praktiskt, inte sällan direkt entusiasm för grymhet och tortyr. Liberalismens och det fria samhällets pluralism, rättigheter och maktdelning ses som opraktiska hinder för ”flexibel” maktutövning. Kritiker, opposition och granskande medier anses vara fiender och hot. Man är antingen obrottsligt lojal med ”sin sida”, eller så anses man vara i lag med terroristerna.
Så i många avseenden lever vi fortfarande i skuggan av 11 september och felgreppen under kriget mot terrorismen.
De politiska trenderna har onekligen förändrat tillvaron, inte bara för amerikanerna. Runt millennieskiftet hade världen blivit friare och mer demokratisk för varje år sedan 1988, enligt tankesmedjan Freedom Houses index. Bara några år senare vände trenden. Sedan 2006 har världen i stället blivit mindre fri för varje år.
Den där septemberdagen för 25 år sedan var det inne att tro på framtiden. Numera bävar många för den.
Och medan perioden med växande frihet och demokratisering präglades av rivna handelshinder och färre väpnade konflikter, ser vi nu murar mellan länder och dödliga konflikter.
Avtrycken syns också i våra tankar. Den där septemberdagen för 25 år sedan var det inne att tro på framtiden. Numera bävar många för den, och vill hellre tillbaka till ett återupprättat förflutet.
Men det förflutna låter sig inte återskapas. Däremot är det viktigt att lära av begångna misstag för att kunna gå vidare.