Oasis: Don’t look back in anger
Betyg: 3
BIO. DOKUMENTÄR. Storbritannien. Regi: Steven Knight. Barntillåten. Längd: 1:59.
Håkan Engström är musikjournalist och skribent på kultursidan.
Ni vet hur det är med rockband: först överlever de sig själva, sedan gör de comeback och nostalgin får alla att glömma hur dödkört bandet faktiskt var.
Oasis är ett sådant band. Minns ni dem som ett briljant 90-talsband? Kanske är minnesbilden selektiv, men i huvudsak ändå korrekt.
Minns ni att de faktiskt gav ut fler album under 00-talet än under 90-talet? Då minns ni mer än gemene man. Och sannolikt mer än vad de flesta av oss önskar.
Oasis överdådiga comebackturné förra sommaren, liksom denna dokumentär, tillkom för att ställa saker till rätta (och dra in lite stålar). Låtskrivande gitarristen Noel Gallagher – den av bröderna som inte avslutar varannan mening med ”you know what I mean?” – talar i filmen om hur turnén gav dem en chans att förändra narrativet om bandet. ”Först var vi ett briljant band, sedan blev det kaos”, lyder hans sammanfattning av den obekväma story som före 2025 var det gängse. Nu har det reviderats: det briljanta bandet som föll ner i kaos är åter briljant.
That’s the story, new morning glory.
Regissören Steven Knight följer den givna berättelsen, och gör det med all önskvärd överskådlighet. Han klipper in en scen från arenan för den inställda konsert som 2009 såg ut att bli bandets allra sista, med en speakerröst som förkunnar att Oasis splittrats och turnén ställts in eftersom bröderna Gallagher nyss haft ett jättebråk i logen. Inga bortförklaringar.
Bilderna av ett dysfunktionellt band präntas in snabbt och effektivt. Mest symbolisk tyngd finns i en scen från 2010-talet där en märkbart irriterad Liam Gallagher försöker skaka av sig en reporter på gatan som ställer frågan: ”Vad har du gjort av din bror?”. Alla som kommit några sidor in i Bibeln vet att detta är samma fråga som Gud ställde till Kain när han precis mördat sin bror Abel.
Så mycket djupare och svartare kan ett hål inte bli, men ”Don’t look back in anger” är berättelsen om en arbetsseger upp ur gropen. Inte bara för bandet, utan också för Liam och Noel som individer och som brödrapar. Noel talar tidigt om sin oförmåga att förlåta, men innan filmen är över förstår vi att han övervunnit denna sociala defekt. Även om det satt långt inne.
Det var förvisso inte bara broderskärleken som behövde repareras, det var också folkets respekt för popartisterna Gallagher. Noels ersatzband High Flying Birds fick rätt snart pyspunka och gjorde knappt något väsen av sig överhuvudtaget, medan Liams trötta samarbete med John Squire från förebilderna Stone Roses 2024 var ett av det årets mest utskällda projekt.
Inbäddat innehåll
Med Oasis är det förstås annorlunda, det finns en storhetstid och historia att falla tillbaka på. Och återväxten i fanskaran är faktiskt enorm. ”Det tycks mig som att låtarna betyder mer för en ny generation än de gjorde för vår”, säger Noel och det är ingen humbug. Regissören underbygger genom att mellan konsertbilder och bandintervjuer spränga in korta reportage om unga fans. Många av oss som gillade bandet 1994-96 har gått vidare, men för de lyssnare som var ungefär lika gamla 2009 som jag själv var när Elvis dog 1977 har Oasis ikonstatus. Tänk att faktiskt få se dem live!!!
Regissören gör förvånansvärt lite av Oasis bakgrund i nordengelsk industriarbetarmiljö, även om det avhandlas. Oasis beskrivs som ett gäng popstjärnor som till skillnad från andra som vuxit upp i efterkrigstidens engelska allmännytta, council estates, fortsatt att klä sig, röra sig, leva, dricka och droga som de människor som delar deras sociala bakgrund. Ett sant arbetarklassband, som inte streberaktigt gör sig till.
Ansträngningen att visa på Oasis globala attraktionskraft är ändå större. Musiken må dåna i stabil fyrtakt, pop- och rockmusik är sällan fullt så här vit eller för den delen så här grabbig, men denna del av berättelsen råder regissören bot på genom att i fanporträtten lägga särskild vikt vid unga kvinnliga beundrare från Brasilien, Argentina och Korea.
Fast den emotionella höjdpunkten kommer med en ung Manchesterkvinna som överlevde terrordådet vid Ariana Grande-konserten i Manchester Arena 2017. Hon får berätta sin story, medan kameran visar gatubilder utanför arenan där människor i kollektiv sorg enas i sång. Låten? Oasis ”Don’t look back in anger”. När samma kvinna får höra stadens söner sjunga samma låt i Heaton Park är glädjen lika oförfalskad som tårarna.