Svenska 15-åringars skolprestationer har fallit till de sämsta någonsin. Det var budskapet i den internationella PISA-undersökning som presenterades i veckan. Siffrorna samlades in 2025 och nedgången jämfört med 2022 års mätning är tydlig. Även 2022 fanns en försämring jämfört med tidigare mätningar.
När en sådan här mätning kommer mitt i valrörelsen blir den genast ett slagträ i debatten. S-ledaren Magdalena Andersson skyllde snabbt på ”regeringens nedskärningar” och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på invandringen. Men just dessa två förklaringar kan man nog i princip räkna bort.
Inflationskrisen i början av mandatperioden drabbade såväl offentlig sektor som hushållen hårt, men regeringen har kompenserat just skolan med ökade anslag. Den totala köpkraften i sektorn har bara minskat marginellt. Till det kan man förstås tillägga att dagens 15-åringar började skolan långt innan inflationskrisen och den nuvarande regeringen tillträde.
Den omfattande invandringen har varit en stor utmaning för svensk skola under lång tid. Att inte ha svenska som modersmål är en uppenbar nackdel i all inlärning. PISA-resultaten mellan elever med inrikes- och utrikes bakgrund skiljer sig också signifikant, med sämre genomsnittligt resultat för de med utrikes bakgrund (även när man tar hänsyn till socioekonomiska variabler).
Men den tydliga nedgången i den senaste undersökningen beror faktiskt på att elever med inrikes bakgrund fått sämre resultat, inte de med utrikes bakgrund. Skillnaden har därmed blivit mindre. En förklaring till det som Skolverket anger är att andelen nyanlända bland eleverna med utrikes bakgrund minskat, vilket kan ha motverkat den generella nedgången. Indirekt har alltså den stramare invandringspolitiken motverkat en försämring i denna grupp.
Men vad beror då nedgången på? Pandemin är en uppenbar orsakskandidat. Men här framhåller OECD faktiskt Sverige som ett skäl emot den förklaringen. Sverige höll skolorna öppna men har ändå drabbats av samma försämring som de flesta andra länder. Nedgången verkar nämligen ha ganska lite med Sverige, eller något annat enskilt land för den delen, att göra. Genomsnittet i hela OECD sjunker kraftigt.
Det faktum att Sverige låg över OECD-snittet i förra mätningen men nu ligger på snittet visar att fallet varit brantare här. Men jämfört med de nordiska grannländerna syns inte en sådan skillnad. Skillnaderna mellan länderna inom OECD minskar faktiskt generellt, men av fel anledning. De högpresterande länderna blir sämre. Samma mönster återfinns även inom länderna.
Elever med gynnsam socioekonomisk bakgrund, som har bättre skolresultat, har försämrat sina resultat mer än de med ogynnsam bakgrund. Det gäller även för Sverige. Skolan blir alltså mer likvärdig samtidigt som den blir sämre. Det ska dock sägas att nedgången är mindre bland de allra mest toppresterande eleverna.
Statistiken ger en ledtråd om orsaken till försämringen. PISA mäter förmågor inom läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Det är uppgifter som kräver koncentrationsförmåga och inläsning som eleverna klarar allt sämre. Det märks tydligast på de elever som tidigare varit mer disciplinerade.
Boven i dramat förfaller med andra ord vara de smarta telefonerna. De finns idag i varje hem och tränger ut läsning av böcker genom att dagligen uppta flera timmar av unga människors tid. De vänjer också användarna vid snabba kickar, ofta uppbyggda kring rörlig bild i kortformat. Konsumtionen av snabba klick på skärmar påverkar vår kognitiva förmåga negativt. Vår koncentrationsförmåga försämras också av att vi är ständig uppkopplade och distraherade.
Skolminister Simona Mohamsson har tagit strid mot skärmarna i den svenska skolan. I våras infördes exempelvis ett nationellt mobilförbud. Det är bra. Men det lär knappast hjälpa om ungdomar tillbringar merparten av sin fritid stirrande in i mobilen. Att få bort ”lyssneläsningen” från skolan skulle också vara ett steg i rätt riktning. Men ljudboken ersätter vanligt bokläsande allt mer i vardagen för såväl ungdomar som vuxna. Det går inte att betrakta skolan som en separat enhet.
Varför är läsningen så viktig? Det är naturligtvis bättre att lyssna på en bok än att inte ta del av den alls, men läsning tränar vår hjärna på ett sätt som faktiskt inte går att ersätta med någon annan metod. Läsning disciplinerar tanken. Det gäller i synnerhet längre texter. Den som har svårt att läsa har i regel också svårt att uttrycka sig i skrift. Och kan man inte skriva ordentligt har man svårare att föra en logisk argumentation. Texten är helt enkelt oersättlig för att strukturera tänkandet.
Någon kanske invänder att med AI-revolutionen kommer vi inte ha behov av att formulera oss på samma sätt. Det är feltänkt. Kan man inte kommunicera med AI:n och förstå vad den säger har man inte heller så stor nytta av den. Att AI helt skulle kunna ta över tänkandet, och därmed också beslutsfattandet, åt oss är än så länge science fiction och dessutom en ganska dystopisk sådan.
Hela det moderna samhället är uppbyggt kring det skrivna ordet och det hade inte kunnat växa fram utan en läskunnig befolkning. Det gäller såväl moderna byråkratiska organisationer som våra demokratiska institutioner.
Utöver att skolan måste vara en fristad från skärmar – möjligen med undantag av vissa pedagogiska verktyg – är det troligen nödvändigt att på politisk väg reglera tillgången till smarta mobiler och sociala medier för barn och unga generellt. Att införa en åldersgräns på 16 år för sociala medier, såsom Australien gjort, förefaller rimligt för att inte säga nödvändigt. EU bör även sätta press på de amerikanska och kinesiska tech-bolagen. Det är inte rimligt att de medvetet tillåts utforma sina produkter så att de blir psykologiskt beroendeframkallande med tanke på vilken skada de gör. Det skulle gå att ställa krav på hur produkterna får se ut inom unionen. Det görs redan på en mängd andra områden.
Politikens kvarnar mal dock sakta. Föräldrar som inser problemet bör försöka gå samman för att hålla nere sina barns skärmtid även på fritiden. Även om skolan inte kan bestämma över barnens fritid borde det vara en lockande nisch för en skola att samla barn till föräldrar som vill ha det som policy. För en enskild familj kan det vara svårt att gå emot strömmen. Men på gruppnivå går det att utveckla motstrategier. Det handlar inte om teknikfientlighet utan om att vi som människor måste ta ansvar för hur vi använder tekniken.