Vad ska vi med kulturen till? Inför valet presenterar Folkteatern i Göteborg ”en kulturell big bang”, som inkluderar näringslivstoppar, politiker och kändisar. Men det är bara en feberdröm, skriver Jacob Lundström.
Scenkonst är en lagsport. Det räcker med att titta på tiljorna för att förstå det, eller på listan över medverkande och ansvarsområden för valfri uppsättning: rekvisita, ljus, dramaturgi, affischbild ... Inte ens en liten monolog, med aldrig så sparsmakad teknik och scenografi, klarar sig på en person.
Samtidigt har förstås varje säsong sina stjärnor, kändisar och original: Suzanne Reuter som är aktuell i ”Sommarnattens leende”, Christoffer Nyqvist som ska ut på ståuppturné, Timofej Kuljabin som regisserar ”Gengångare” och duon Jennie Bergsli och Molly Engblom som dansar med sju ton lera.
Det är dock svårt att konkurrera med paraden av världsnamn som närvarade vid invigningen av det nya kulturhuset Folk tower i Göteborg. Folkteaterns konstnärliga ledare Frida Röhl fick ta emot Beyoncé och Madonna på takets helikopterplatta. Obama, Macron och Merkel var alla på plats för att klippa bandet.
Okej, inget av det här har hänt på riktigt. Det är en hallucination i form av en AI-mockumentär från Folkteatern, lanserad på Youtube som en nedräkning till valet. Fantasibygget Folk tower är 30 centimeter högre än det intilliggande Hotell Draken och beskrivs som resultatet av en ”kulturell big bang”: plötsligt ville såväl näringslivstoppar som politiker satsa allt på kulturen.
Möjligen speglar den här satiren en kulturpolitisk uppgivenhet. Inte undra på det: i verkligheten har Folkteatern nyligen hotats av nedläggning, efter att högerpolitiker i regionen dömt ut verksamheten som ”ett sosseprojekt”. ”Folk nation” liknar ett rop på hjälp, en feberdröm om folklig resning, där människor i gula varselvästar klättrar upp på den 80 meter höga Eriksbergs bockkran med ”Rädda kulturen”-banderoller.
Vad ska vi med kulturen till? Vem är den till för? Vem bygger den?
Om scenkonst är en lagsport är ju publiken den tolfte spelaren, som det heter i fotbollssammanhang. Det är meningslöst att spela för tomma läktare. Och hösten bjuder på flera möjligheter att storma in på planen, jag menar scenen.
Interaktiv teater trendar – inklusive Dramatens ”En kärlekshistoria” där två personer ur publiken spelar huvudrollerna. Det är långt ifrån det enda exemplet på utsträckta händer genom fjärde väggen. Kanske är publikfrieriet just en påminnelse om att scenkonst är något vi gör tillsammans, en demokratisk angelägenhet rent av.
I ”Folk nation” initieras den mäktiga proteströrelsen av en enskild besökare som börjar spontandansa utanför Folkteaterns entré. Det kan vara värt ett försök?