Hynek Pallas är kulturjournalist.
Den bästa serien du kan se just nu är brittiska ”The undeclared war”, vars andra säsong nyligen hade premiär på Sky Showtime. Serien följer den brittiska underrättelsetjänst som arbetar med informationsinsamling genom signalspaning, GCHQ.
”The undeclared war” är andlöst spännande och gestaltar dataintrång och hacking på ett logiskt och kreativt vis. Liksom en annan aktuell brittisk serie, deepfake-dramat ”The capture” (SVT Play), är det dessutom spekulativ fiktion som ligger obekvämt nära vår verklighet.
Det är ingen nyhet att dystopiska filmer och science-fiction hjälper oss att tänka kring framtiden. Man skördar vår rädsla och fascination för apokalypser i form av klimatkatastrofer och kärnvapenkrig liksom för livet därefter. Och stimulerar därför vår förmåga att möta sådana hot genom att ge oss alternativa scenarier utanför boxen.
Med teknologins utveckling har avståndet mellan vardagen och dramat krympt rejält. Fejkade videor som var sci-fi i den första säsongen av ”The capture” 2019 kan du idag fixa till i din telefon på ett par minuter.
I ”The undeclared war” är avståndet ännu mindre. Serien är delvis en uppdaterad ”Wargames”, filmen från 1983 där en finnig tonåring nästan dataspelar igång tredje världskriget. Men den handlar mindre om vår tekniska potential att trycka igång ett krig, än om politiken och naiviteten kring det.
Inbäddat innehåll
Det är också därför jag har tänkt särskilt på denna serie om ett England utsatt för en allvarlig cyberattack strax före ett parlamentsval efter tidskriften Expos nyliga avslöjande om sambon till Sverigedemokraternas mäktigaste tjänsteman i Regeringskansliet.
En ryska som lever med en person som beskrivs som den mest centrala makthavaren i SD har visat sig vara ett säkerhetshot. Kvinnan, som i dag är politisk sakkunnig för partiet i konstitutionsutskottet, ett av riksdagens mest centrala utskott, har samtidigt varit delaktig i nätverk som kan kopplas till ryska statliga aktörer.
Enbart den som bejakar sin okunskap, sin blinda partilojalitet eller sin totala naivitet kan ignorera allvaret. Ändå, trots att detta alltså pågår när Europa befinner sig i krig med Ryssland, en situation som har lett till att Sverige brutit sin alliansfrihet och gått med i Nato, är det som om avslöjandet inte riktigt har fått det genomslag man förväntar sig.
Kanske beror det på en mer utbredd naivitet i det svenska samhället än på andra håll. Efter 2014 blev ukrainska kultur- och diskussionskvällar vanliga på kaféer och barer i mina kvarter i Prag, pikant nog vid Krimgatans spårvagnsstation. Lika raskt dök lappar upp som varnade för mängden FSB-agenter på dessa tillställningar.
När jag några år senare skrev en bok om Slovakien var det ingen hemlighet i Bratislava att den ryska myndigheten Rossotrudnichestvo – en sorts institution för mjuk makt i utlandet som till synes stöttar kultur och språk – stod bakom anti-Ukraina-demonstrationer och Putinvänliga motorcykelkonvojer.
2014 var Sverigedemokraterna fortfarande ett tydligt ryssvänligt parti, med goda och öppna kontakter till Europas andra ryssvänliga krafter. Inte så förvånande: SD:s politik gick väl ihop med deras skräckpropaganda om illegala flyktinghorder, antisemitiska konspirationer om George Soros och ett liberalt etablissemang samt det feminint veka Gayropa.
Först 2022 blev det en uppenbart belastande hållning för Sverigedemokraterna. Ändå är det fortsatt mest när partiet blir påkommet som de rensar i Putinfjäskandet. Och i föreliggande fall har det inte lyfts några som helst ögonbryn i SD om kvinnan, trots att varningar alltså har funnits.
Inbäddat innehåll
Sverigedemokraterna är därmed det perfekta partiet för den som vill dölja påverkansoperationer i öppen dager. Inte minst så när en maktkåt höger har använt dem för att svinga sig till makten.
”The undeclared war” visar, med andra medel och i andra situationer, vad det i skarpt läge kan innebära att personer med vissa politiska böjelser, med antietablissemangshatten på och med emotionella kopplingar befinner sig på fel positioner.
Det var läge för våra myndigheter, partier och redaktioner att sluta vara naiva om detta för över ett decennium sedan. Och om inte verkligheten med ett stundande val där en vandrande säkerhetsrisk som Sverigedemokraterna kan ta sig in i maktens hjärta räcker för att spräcka den naiviteten – bänka dig då framför en tv-serie.